lindgrenarna

 

Vi letar apor och sjösätter sköldpaddor

Fjärde dagen hos Ali – det är tisdag, en vanlig skoldag i ett minusgradigt och snöigt Stockholm vad vi kan se på webben. Ali har nätverk, ingen självklarthet kan jag lova!

 

På Sri Lanka är det helgdag (Poya – fullmåne) och vi åker till ett nytt hotel ”Coral Sand” med annan pool och strand med mindre vågor. Vi kan konstatera att vårt vanliga hotel är nog så bra, men när vi vandrar längs stranden blir vi förtjusta! Här ligger fullt med båtar beredda att ta folk ut till reven lite längre ut. Vi hittar ett stim av färgglada små fiskar ända inne vid strandkanten och med kex som smulas i vattnet är vi snabbt omringarde av hundratals fiskar och vi bubblar förtjust omkring så länge vi orkar.Det är vi och hundratals srilankeser på stranden som badar, gör volter, säljer saker och njuter av ledigheten.

 

På eftermiddagen hänger vi vid poolen hos Alis kompis på Drifters Hotel och softar. Vinden blåser från havet och man ligger i skugga och svalka på ”dubbel-solstolarna” i grovyxat trä med palmbladstak nedanför. En kille kommer förbi med en apa på axeln som vi fotar – den har en lite äcklig snopp som barnen inte gilar att få i håret – dagens skratt- och ret-tema. Plötsligt har Ebbe en fet pytonorm runt axlarna, allt för några rupies till ägaren....

(Bilder på apan och ormen ligger på förra bild-blog-inlägget!)

 

Vi vill se apor och Ali fixar tre Tuc-tuc och vi drar iväg ut i djugeln bakom Alis hus. Plötsligt vräker regnet ner och vi slirar på våta leriga vägar men ser inga apor. Vad vi däremot noterar är att här bor fullt med folk och här är rent och fint och prydligt jämfört med huvudgatan längs Hikaduwa. Vi kommer till ett tempel och eftersom det idag är Poya– är det fullt med folk som ber och firar. Platsen är mycket vacker och en doft av rökelse ligger över nejden, ljus brinner och några sjunger, andra mumlar böner. Flera barn kommer fram med örtte som de vill bjuda på och de ser nyfiket på oss som hittat dit från något kallt land långt långt bort.

 

På vägen hem passerar vi en man som har sköldpaddor som han räddat undan försäljare av sköldpaddsägg. Han köper upp ägg och kläcker dem för att sedan sätta ut sköldpaddorna i havet. Mot en mindre summa får vi komma in trots at det har stängt och han berättar och visar.  Ebbe känner sig hängig och han hämtar snabt en cola och en stol. Han berättar att han varje natt hemsöks av mardrömar om tsunamin som tog hela hans familj och han driver nu detta välgörenhetsprojekt för att få en mening med livet. Vi donerar en slant till ett nytt tak och vi får som avslutning ta ner varsin skölpaddsunge som får kravla längs stranden ner mot vågorna som slutligen lyfter ut dem i havet för ett förhoppningsvis långt sköldpassliv.

 

Gänget återvänder till favoritmatstället där man äter med sand mellan tårna och kan gå på lina och spela pingis eller biljard. Ebbe och Jenny sitter på Alis tak i mörkret och spanar och undrar över vart de flygande hundarna tar vägen när det är ljust och var ugglemamamman hittar mat till sina två ungar. Eldflugorna glimmar i mörkret och vi har det bara fint.

 

Dagen minnen:

·         Det var kul att få hålla i små sköldpaddor och ta ner dem till havet – min sko flöt iväg men vi fångade den!

·         Det var hemskt med mannens familj som dog i tsunamin

·         Vad fint och ordningssamt det var i djungeln

·         Att åka tuc-tuc är att uppleva saker väldigt nära

·         Fiskarna vi dök med var kul

·         Vår egen pool är ändå bäst!

 

Sista dagen hos Ali

Vi sitter länge med Ali och Lillan och går igenom vår kommande resa och vad vi kan göra och se. Pool och strand och lugn är temat för dagen och vi slappar så mycket vi orkar! Anders far till Galle med tåg för en krona i tredje klass(prutat och klart) och träffar trevliga resenärer på Galle Face hotel – så trevliga att han missar tåget hem och får ta en tuc-tuc kraftigt nedprutad från 6000 till 1200 (han hade ju tågresan för 20 att jämföra med).

 

 

Dagens minnen:

·         Vad skönt att slappa – ska vi inte stanna här? Tempot i Hikka är perfekt, folk gör inte många knop

·         Att träffa gamla globetrotters är kul, sån vill jag också bli

·         Vi köpte sjukt billiga simkläder – en surftröja för 1000 rupies (50 kr) och shorts för 500

·         Alla kopior som finns här ”Starbeans=Starbucks”, Pringles, Fora, GB-glass mm mm

·         Det ska nämnas att AC på rummet är skönt i hettan!

·         Srilankeser är vänliga

·         Kineserna tar över ÄVEN HÄR (bygger vägar och hotell)

·         Ryssar är inte välkomna gäster

·         En TATA-bil kostar 70 000 och räcker i fyra år, en Toyota 200 000 och räcker i 20 år, en tuc-tuc får man för 30 000 kr och en Volvo kör lyx-lirare som kan slanta upp 400 000

 

 

Vi lämnar Hikkaduwa

Torsdag morgon och klockan väcker oss tidigt. Allt är packat och vi ska iväg på vår rundresa på ön! Roy, vår chaufför har mekat AC:n i bilen så att vi inte ska dö i värmeslag som vi höll på att göra när han körde oss från flyget. Då hade en tidigare gäst råkat sättta reglaget på varmt visade det sig i efterhand. För säkerhets skull kom Roy i går kväll och Hugo och jag fick provsitta och godkänna. Våra hårda rullväskor får inte plats att tryckas in under bilens säten och medtagna stora plast-bagar med blixtlås och små ryggor fylls med halva vårt bagae – resten körs direkt upp till vår slutdestination, Bentota.

 

Det ska bli spännande att resa iväg, men vi känner alla att så bra som det är hos Ali och Lillan i Hikkaduwa så skulle vi ha kunnat stanna här hela tiden! Stort kramkalas och så iväg!

 

Roy rattar bilen längs kusten och vi har havet på höger sida i flera timmar. Anders sitter fram och diskuterar med Roy och ropar då och då bak någon intressant kunskap om landet och folket eller något vi ser längs vägen. Vi har en lång intressant diskussion om de tre religionerna i landet där buddismen är dominerande, med några få muslimer och hinduer. Det är så att man lade till grönt (islam) och oragnge (hinduism)  i flaggan i mitten på 1900-talet som ett tecken på ett enat land (religiöst).  Vi ser flera fiskare som sitter på pinnar som sticker upp ur havet. En surrad sitt- och fotpinne är allt stöd de har när de metar och det ser extremt obekvämt ut. På pinnen hänger en flätad korg där man kan samla dagens fångst. Vi stannar och går längs stranden med snäckor och koraller och fotar såklart. De vill gärna ha betalt och när inte Anders går över med pengar drar de ner solhattarna över ögonen.

 

Mirissa är en av paradisstränderna längs sydkusten. En vik med palmer som hänger över den vita stranden och blå vågor som rullar in till surfarnas förtjusning. Små strandcaféer under träden och boende i små hyddor överallt. Här ska vi bo några nätter nästa gång vi besöker ön! Vi tar en lunch och väljer ut en av de röda feta fiskarna som kocken visar upp. Ut i vågorna med cyklop och ungar – vi har hitat en lugn del av stranden där vågorna är små. Vi hoppar i skummet och njuter av  svalkan. Plötsligt tornar en jättevåg upp sig – den sjunde vågens moder! Den bryter över oss och jag håller upp Ebbe i ett järngrepp och resten dyker i. Skum, virvel blubb, upp igen. Den var rätt läskig! Ingen fara – saltvatten i näsan för oss som saknade cyklop och ett skrapat knä för Linn mot botten. Ellens cyklop for iväg och vi paddlade oss åter närmare stranden– de vågorna som kom där dög fint! Vi fick halvt om halvt tvinga in ungarna i duschen som var dörr tre i raden av två toaletter och ett tvättbås.

 

Toaletterna generellt förtjänar ett par ord. Toapapper har man med sig själv om man vill använda det. Annars hänger en ”rump-dusch” bredvid varje toa – vare sig om det är toalettstol med/utan ring eller ett hål i golvet. Sen får var och en lista ut hur en används (är lite osäker själv faktiskt och jag undrar ännu mer när jag ser att många äter sin lunch med händerna istället för med bestick). Det finns mycket att lära – tur vi har Roy som vet det mesta om Sri Lanka men just DEN frågan ställer vi inte under resan. Den grunnar vi vidare på själva.

 

Nu några ord om trafiken! På vår slingrande väg in i landet kör vi om och blir omkörda. Roy håller ett jämt tempo på 40-50 km/h längs de normala vägarna och 25-30 på de slingrande, smala byvägarna. Längs in i väggrenen (där asfalt möter gropig sand) färdas cyklarna - oftast en ensam man, ibland med packning av kokosnötter eller säckar av ris samt osannolikt fullpackade kärror dragna av kor eller bufflar. I väggrenen går korna och betar och hundarna flämtar sovande i värmen några centimeter från däcken som susar förbi. Roy väjer bara för de stora svarta vattenbufflarna – resten flyttar på sig.... Överallt är det folk  - vandrande under färgglada paraplyer mot solen, barn i fina skoluniformer på väg till eller från skolan, försäljare med enkla stånd av dagens fångst av fisk eller skörd av bananer, papaya eller grönsaker. Hemvävda mattor, sopborstar, flätade korgar – allt mellan himmel och jord kan man köpa längs med vägen. Att ha med matsäck är onödigt, det är bara att bromsa in och handla ett fång bananer och vatten för några rupies. Tuc-tuc i alla alla tänkbara färger, ibland pimpade med blinkande ljus eller specialinredning kör slalom mellan allt och alla. Så kommer vi slutligen till bussarna – de vita med snirklig text och färgglada bilder – folk som hänger ut ur de små öppna fönstrena för att snappa luft i hettan. Och de röda. De absolut livsfarliga röda som vi ska komma att frukta. De är helt galna. Gasen i botten på höger sida (vänstertrafik här!) gasar de förbi liggandes på tutan i alla tänkbara kurvor. Mötande har att flyta på sig efter bästa förmåga helt enkelt. En röd buss följer oss under en del av vår färd – ligger bakom oss och vi följer genom bakrutan hur den börjar tuta, gasa och köra om oss. Framför oss en snäv kurva och en annan buss som skymtar. Roy bromsar oberört in så att framförliggande lastbil och sedan buss får plats att maka sig in framför oss och med en centimeters hårsmån har de andra trafikanterna räddat upp situationen. Hundra meter senare bromsar bussen in vid väggrenen för att (rullande i farten) plocka upp en resenär och sedan utspelar sig nästa omkörning under liknade former igen.

 

På eftermiddagen kom vi så fram till Yala, där vi ska bo i två dagar. Hotellet ligger vid stranden av en sjö som är dricksvattentäkt, fiskevatten, bevattningsreservoar till alla traktens risfält och tvättställe för boende, kläder och bilar. Barnen dyker rakt ner i poolen med ett skrik – den är alldeles brun-gul och grumlig. De kanske pumpat sjövattnet rakt in? Nåja, vi säter oss och dricket iskall cola medans hundratals papegojor flyger in över oss och tjattrar i träden. När mörkret sänker sig drar fiskebåtarna ut på sjön och två stora pelikaner tittar hungrigt på. Flygande hundar kommer in över djungeln bakom oss och vi trivs!

 

Safari i Yala

Mörkret är kompakt och en påfågel ropar gällt utanför. Plötsligt ringer telefonen – wake-up-call och det är dags att kliva upp. Visaren pekar på halv fem men vi studsar upp – idag ska vi på safari! Hotellet serverar världes godaste ceylonte med mjölk och socker och det är äntligen dags. Utanför står vår guide med en stor jeep.  Vi sitter i varsin bekväm stol högt upp över allt och med fantastisk utsikt både fram och åt sidorna. Allt är öppet och vi har ett tak (tack o lov). Fartvinden rycker och sliter i våra kläder och håret fladdrar. Ebbe kryper ihop under en sari och myser i mörkret. Vi ska på äventyr! Efter en halvtimme saktar vi ner och jeepen kryper fram över gropar och hjulspår. Vi känner en kraftig lukt av dynga och undrar om det kan vara färsk elefantbajs? Det börjar ljusna och en kör av fåglar sjunger – skriker. Vi anar solen som kämpar sig mot horisonten och konturer av träd och sjöar börjar skymta. Där står en buffel – nej tio! Där är en stor fågel! Jag tror jag ser en krokodil! Prick sex kör vi genom infarten till nationalparken, det är ett reservat på 12 tusen kvadratkilometer. Redan efter några hundra meter kommer vi till ett vattenhål med buffel som badar, en maffig alligator som mornar sig och en hord av ”bambi”-rådjur. En srilankesisk älg (elch) står och mumsar i ett snår och pelikan, marabostork och vita hägrar spatserar omring i vattenbrynet. Egentligen skulle det kunna känts nog med bara den vyn. Så mycket djur, så vacker natur. Sådan spännande käsnsla i magen! Men det kommer mer!

 

Vi skumpar vidare – det går i 15-20 km/h som max och guiden lotsar oss skickligt mellan gropar och sprickor i ”vägen”. Han stannar och pekar på kungsfiskare, grodor, varaner och mungo och vi fotar och pekar och glädjer oss över allt vi får se – vilket rikt djurliv! Kungsfiskare i klarblått seglar förbi och Hugo med sina fågelskådarögon ser en liten klargrön fågel som sitter och spanar på oss. Plötsligt rör det sig fem meter in och där står en elefanthona med unge vid sidan. Vilken tur! Här bor bara runt 300 elefanter på en så stor yta och vi får se dem så nära! Länge står vi med avslagen motor och tittar andaktsfullt på den lilla familjen.

Plötsligt ser vi pappa elefant komma vandrande längre ner för vägen! Han är betydligt större och viftar varnande med sina stora öron. Vi blir omkörda av flera jeepar som vill ner och fota den fina hannen. Några kör förbi och vi kommer efter. Bilen framför oss stannar för att få en fin bild och DÅ kliver hannen blixtsnabbt fram och sticker in hela huvudet med snabel och allt i deras jeep. Han fiskar åt sig något ätbart innan de lyckas fösa ut honom och köra vidare. Vi står på tur att köra förbi och han står verkligen mitt på vägen och ser väldigt hungrig ut. Vad ska hända nu? Bakom oss har vi en kö av bilar så backa kan vi knappast. Det är nu vi verkligen får se prov på hur bra chaufför och guide Ali valt åt oss, han kör blicksnabbt förbi elefanten i en tvär gir och stannar så på betryggande avstånd. Nästa chaufför är inte lika rapp coh elefanten sticker in sitt väldiga huvud i fransyskornas jeep och biter tag i sidobalken och tänker inte ge vika en tum. Snabeln gräver girigt bland deras saker och en kameraväska med oklart inehåll glider ner i munnen tillsammans med lite andra prylar han får fatt i. Det är minst sagt panik inne i deras jeep och chauffören viftar nere från sin hytt att de ska ge honom matlådorna som de har med sig. De langar matlådor för brinnande livet och elefanten håller kvar jeepen i ett stadigt grepp och mumsar girigt. Plötsligt släpper han och de kan köra vidare.... Vi tackar för ett förstklassigt skådespel som fastnat på film och som vi garanterat kommer spela ett antal gånger.... ”Han TAR deras kamera” Han KÄKAR UP den!” ”Han har jättestor snabel” ”Tänk om det varit vi”.

 

 

Plötsligt blir det hög aktivitet bland jepparna och de ringer varandra och kör mot ett berg. Man har just sett leopard och vi stannar och väntar. Inget syns. Vi hänger ut och spanar på bland stenar, i träd och buskar. Plötsligt ser vi två små leopardungar smita in i buskarna – det är fantastiskt – det finns bara runt 30 leoparder i parken och vi har väldigt tur som får se detta!!

 

Lunchpaket vid stranden – indiska oceanen rullar in över sanden och här sitter vi på resterna av ett hus som demolerades när tsunamin svepte med sig det och alla lunchande turister på juldagen 2004. Vi får kalla kårar i värmen.

 

Vi fortsätter och ser tucanfåglar med sina enorma näbbar i et träd och en liten bebiskrokodil som sover i skuggan av ett träd. Vi är nästan ute ur parken när en apa (black monkey) springer över vägen och plötsligt är vi mitt i flocken. En mamma skyddar sin nyfödda i famnen och ungarna leker huller om buller. De är fantastiskt söta och vi slås som alltid över hur lika de är oss!

 

 

Mer än nöjda över en maxad resa susar vi tillbaka till hotellet lagom till frukost och en skön tillvaro vid poolen. Några sover ikapp och barnen glädjs åt att man nu renat poolen och vi dyker och leker i det klarblå vattnet. Jag nämnde för Roy att vi gillar att fiska och det ligger en båt vid stranden nedanför hotellet. Under tiden vi varit borta så har han snackat med en kille i by som täljt tre metspön med egna fixade krokar åt barnen. Vi ger oss iväg på sena eftermiddagen och brodern till vår servitris stakar oss ut lagom till vattenbufflarna simmar förbi med sin skötare. I standkanten tvättar några mammor från byn familjens kläder och några killar har kört ner sin jeep i vattnet och gnuggar den noga tills den skiner. Vi agnar med ris och brödkanter och drar upp inte mindre än fem fiskar (de var jättesmå men ändå)!

 

På kvällen sammanfattar vi nöjda dagens äventyr och vi räknar till minst 44 djur vi kan namnge och ännu fler som vi inte vet namnet på medan vi äter middag och ser på när ödlorna på väggarna hungrigt fångar sin middag i form av all världens småkryp.

 

Samlade tankar om dagarna till i och Yala:

·         Det var jättebra att dom renade poolen

·         Safarin med alla djur var bäst! Man såg så bra från jeepen och satt så skönt

·         Jag såg de tre djur jag helst ville se, leopard, elefant och apor

·         Hotellet var sådär – först verkade det lyxigt, sen var det inte så lyxigt ändå, men maten var god och det var bra

·         Elefanten som åt kameraväskan var läskig men det var kul att se den äta de andras saker (inte våra som tur var)

·         Det var mysigt att fiska på kvällen – vi såg så mycket från sjön, alla som var i och vid vattnet och som kom från byn

·         Jag kan inte sluta tänka på de 15 japaner som åt lunch där vi var när tsunamin rullade in. Vad förvånade de måste ha blivit.

·         Känslan av spänning när vi satt i jeepen i mörkret på väg mot safarin – den var härlig

·         Chauffören var så bra och kunde se ALLT

 

Över de mäktiga bergen till Kandy

Tidig morgon igen – vi har en lång resa framför oss idag! Inte i kilometer, men i tid. Vi ska över bergen ända upp till Sri Lankas andra störtsa stad, Kandy där vi ska bo i två nätter. Snabbt lämnar vi risfälten med sina finurliga bevattningssystem, bufflarna i vattensamlingarna och bananträdsodlingarna. Vi kryper långsamt uppåt och Roy får stänga av AC:n i bilen för all kraft behövs just nu till motorn. Serpentinvägar och andlösa utsikter. Vi når ett vattenfall och Linn och Anders provar olika fototekniker med sina kameror. Lunchen intas på ett lokalt ställe i en vacker stad – Nuwara Eliya, även kallad ”little England” vilket verkligen besannas med sina engelska hus, cricketplaner och grönskande kullar. Vi beställer rice and curry som kommer kall (ståttklar sedan klockan 10 i morse – ber en stilla bön till mag-guden om han finns). Barnens specialbeställning pommes och grillad kyckling tar en timme – men så är den varm och vällagad. Kaffet kommer aldrig. Vi tar en kort tur och tittar på kopierade vinterkläder – vem är sugen på att handla mössa nu??

 

 

Vidare uppåt och nu ser vi grönsaksodlingar med morötter, sallad och annat som vi ser hemma på somrarna. Allt säljs i stånd längs vägarna och ser frestande ut. Vi ser teplantagerna breda ut sig i prydliga terassodlingar och stanar till på Labookellie te-fabrik, grundad av en skotte. Maskinteknik a la 1950 med torkare, skakband, siktar och hela paketet. Det doftar ljuvligt och starkt och vi avslutar med en kopp te i en fantastisk matsal med utsikt över bergen.

 

Nu är vi trötta och sista timmarna upp till Kandy gissar vi sånger och Roy får nog skavsår i öronen. Trots allt bilåkande är barnens humör på topp – inte ett gnäll otroligt nog. Kandy hälsar oss i mörker, men vi anar buddhastatyn på högsta klippan och en vacker sjö som speglar staden ljus. Poolen är som vanligt snabbt ockuperad och vi äter buffé i svalkande bris högt uppe på Kandys berg.

 

 

Vad hände med våra beställda family room? Olle och Åsa hamnade i ett tvåbäddsrum och eftersom det var fullt pga ett bröllop på hotellet så var  det som det var. En extrasäng beordrades dock in och den kom i form av plankor som skulle byggas ihop. När madrassen kom stoppade Olle den i dörren – det var det sunkigaste han någonsin sett. Han kallade på hotellchefefen och sade några väl valda ord och påpekade att killen som byggde sängen var full. Killen protesterade och sa att han bara var väldigt trött, det var därför han vinglade och sluddrade. Olle sa att om han är så trött ska du com chef skicka em honom att sova. Ny madrass anlände och Lindgrens bad också om en säng för vi hade bara 4 bäddar (i två rum dock). Nytt försök med madrassen med stort M som skickades iväg och vi sov lite tätt men det gick bra i dubbelsängen. En extra kudde kom också, noppig, solkig och med ett halvt trasigt örngott. Den ville inte Anders ha in i rummet, så snart kom en ny kudde i nystruket örngott. Kikade man inne i örngottet hittade man vaddå? Jo kudden....

 

Kandy

Idag vill vi shoppa och Roy kör oss till centrum och lämnar oss att upptäcka på egen hand. Vi prutar i små stånd och affärer – vad sägs om förstklassiga tyger för 25 konor metern – Vickan skulle gått i spinn! På väg hem gick vi genom en lite flottare (och kyligare) galleria och där fanns klänningar för 200 kr stycket av absolut finaste kvalitet och sömnad. Fastnade således där en stund...  Roy tipsade om lunch med utsikt över staden och avslutningsvis såg vi en film om gruvdrift på Sri Lanka – man har stora fyndigheter av ädelstenar som grävs upp ur dagbrott och vaskas ut som om vore det guldvaskning på 1800-talet. Det funkar och vi tyckte alla det svar intressant att se. Roy fick en present för att han tog oss dit och det var han värd! Kvällen ägnades åt att se den berömda Kandy-dansen med vackra kläder och masker.

Avslutningsvis gick de modiga dansarna på glödande kol och vi drog alla en suck av lätnad när det var slut. Det var säkert över 35 grader inne i hallen med plåttaket och luften stod fullkomligt still. Poolen pooolen poolen och sen middag och tidigt i säng efter en lång dag.

 

Samlade tankar om vägen till och i Kandy

·         Det var härligt att komma fram till hotellet på kvällen och se den fina upplysta poolen och at få bada i den då

·         Det var tråkigt att de försökte få in en smutsig madrass i vårt rum och bra att pappa sade stopp då

·         Dansen var bra, men den där trumpeten var jobbig som dom spelade på

·         Shoppingen i Kandy var kul, alla stånd och billiga saker

·         Kall öl och cola på taket av ett hotell, Olle, Anders och barnen med utikt över hela staden

·         Rundvadringen på teplantaget och det otroligt goda teet i den fina salen med utsikt över bergen var fint

·         Det var verkligen intressant att se hur snabbbt den über-leende guiden i tefabriken ändrade min när han insåg att vi inte verkade fatta att man skule ge honom dricks (vi hade redan betalat för en guidad tur)

·         Hela resan över bergen var obeskrivligt vacker - vilka vyer, färger och intryck!

·         Det var väldigt slingriga vägar och vi åkte hit och dit i sätet (inga bälten nej)

·         Jag gillade inte köttfärssåsen på utsiktslunchen men spagettin var god

·         Handdukarna på hotellet luktade surt – det var nog rätt fuktigt och svårt att torka tvätt i Kandy

·         Tänk att det tar sån tid at få kaffe! Lunchen i Nuwara Eliya i bergen tog nästan två timmar trots att det var ”fast-food” och då hann de inte ens få in kaffet... HAR de kaffe eller säger de bara ja för att vara snälla? (Undrar Anders med lätt huvudvärk och abstinens efter flera fall av beställt men uteblivet kaffe)

·         Filmen om diamantgruvan var bra  tänk vad de kaun bli rika på alla stenar dom hittar

·         6 avocado för fem kronor!!

 

Kandy till Bentota

Vi tar adjö av Kandy som just höjer sig över morgondimman. Vi kryper genom morgonrusningen och alla som ska till jobb och skola. Snart lossnar trafiken och vi kommer fram till Pinnewala elefantbarnhem. Här bor ett 80-tal elefanter, de flesta omhändertagna föräldralösa ungar som får stanna livet ut. De lever fritt i omgivningen, men matas och stannar därmed så att vi kan komma dem nära. Efer maten vallas de av sina skötare ner till floden på andra sidan gatan och vi följer en stor hanne längs hans väg längs med turiststånden. Med en strålande utsikt över floden tar vi en kall cola och ser hur elefanterna kliver ner i vattnet, en lägger sig på sidan med snabeln som ett periskop över vattnet.

 

I närheten finns en kryddodling och vi tar en guidad visning av en man som är jobbar med hälsomedicin och lär oss om olika örter och mediciner. Massage ingår med en av hans underverkande oljor och vi handlar några flaskor....

Vi rullar vidare, ännu en dag längs vägar med händelser och vi landar i Bentota på ett riktigt lyxigt hotel vid stranden och vad gör vi? Jo – slänger oss i poolen såklart!

 

Vi tar adjö av Roy

Världens bästa chaufför och guide! Han har berikat vår resa med berättelser om landet vi kört genom och har svarat på alla slags kluriga frågor vi ställt – om buddism, om kvinnornas roll, om utbildning, om språk och tusen andra saker mellan himel och jord. Han har kört oss lugnt och tryggt – hans viktigaste uppgift sade han själv var att köra säkert med sin last av fem viktiga barn ombord. Roy ska nu hem till sin familj med fru och fem barn. Hans älsta dotter studerar vid universitetet, hon var bästa elev i sitt distrikt och han är mycket stolt. Det är dock dyrt att betala boende och mat och av hans lön för vår resa går 75% till killen som äger bilen han kör och resterande är hans, men så måste han betala bensinen. Vi tackar alla och talar om hur trygga vi känt oss och hur bra han kört. Roy som varit milität i över tjugo år känns som en livvakt och att han är nykterist är ett annat plus tycker vi. Stort kramkalas och lite sorgligt adjö till Sri Lankas bästa Roy – vi ses igen, säger han på svänska och svänger runt hörnet mot familjen i Hikaduwa. Jag tror han menade vad han sade – att han haft en trevlig tur med en stor familj på nio pers ömsomt frågande, sjungande och lekande i hans bil – inte ett klagomål på hela resan.

 

Bentota

De sista tre dagarna hänger vi på Avani Bentota Resort och tar det extremt lugnt. Vad gör man här då? Jo, solar, badar i poolen, läser bok, gör klart bloggen och dricket fruktjuicer. Vågorna rullar in över stranden och solen steker. Det är semester till 100 procent och vi utvärderar resan som vi alla är mycket nöjda med! På fredag går planet mot Sverige – återigen ett nattplan.

 

Det har varit toppen att resa med Olle, Åsa, Felicia och Ellen - som alltid trevligt, smidigt, kul, busigt och härligt!!

Vi ser lite fram emot att komma hem, det är kompisarna som lockar, inte snön för vi hopppas på VÅR och värme! Ha det gott, vi återkomer när det är dags för Lindgrenarnas nästa långresa!

//Jenny, Anders, Linn, Huo och Ebbe