lindgrenarna

Vi letar apor och sjösätter sköldpaddor

Fjärde dagen hos Ali – det är tisdag, en vanlig skoldag i ett minusgradigt och snöigt Stockholm vad vi kan se på webben. Ali har nätverk, ingen självklarthet kan jag lova!

På Sri Lanka är det helgdag (Poya – fullmåne) och vi åker till ett nytt hotel ”Coral Sand” med annan pool och strand med mindre vågor. Vi kan konstatera att vårt vanliga hotel är nog så bra, men när vi vandrar längs stranden blir vi förtjusta! Här ligger fullt med båtar beredda att ta folk ut till reven lite längre ut. Vi hittar ett stim av färgglada små fiskar ända inne vid strandkanten och med kex som smulas i vattnet är vi snabbt omringarde av hundratals fiskar och vi bubblar förtjust omkring så länge vi orkar.Det är vi och hundratals srilankeser på stranden som badar, gör volter, säljer saker och njuter av ledigheten.

På eftermiddagen hänger vi vid poolen hos Alis kompis på Drifters Hotel och softar. Vinden blåser från havet och man ligger i skugga och svalka på ”dubbel-solstolarna” i grovyxat trä med palmbladstak nedanför. En kille kommer förbi med en apa på axeln som vi fotar – den har en lite äcklig snopp som barnen inte gilar att få i håret – dagens skratt- och ret-tema. Plötsligt har Ebbe en fet pytonorm runt axlarna, allt för några rupies till ägaren....

(Bilder på apan och ormen ligger på förra bild-blog-inlägget!)

Vi vill se apor och Ali fixar tre Tuc-tuc och vi drar iväg ut i djugeln bakom Alis hus. Plötsligt vräker regnet ner och vi slirar på våta leriga vägar men ser inga apor. Vad vi däremot noterar är att här bor fullt med folk och här är rent och fint och prydligt jämfört med huvudgatan längs Hikaduwa. Vi kommer till ett tempel och eftersom det idag är Poya– är det fullt med folk som ber och firar. Platsen är mycket vacker och en doft av rökelse ligger över nejden, ljus brinner och några sjunger, andra mumlar böner. Flera barn kommer fram med örtte som de vill bjuda på och de ser nyfiket på oss som hittat dit från något kallt land långt långt bort.

På vägen hem passerar vi en man som har sköldpaddor som han räddat undan försäljare av sköldpaddsägg. Han köper upp ägg och kläcker dem för att sedan sätta ut sköldpaddorna i havet. Mot en mindre summa får vi komma in trots at det har stängt och han berättar och visar.  Ebbe känner sig hängig och han hämtar snabt en cola och en stol. Han berättar att han varje natt hemsöks av mardrömar om tsunamin som tog hela hans familj och han driver nu detta välgörenhetsprojekt för att få en mening med livet. Vi donerar en slant till ett nytt tak och vi får som avslutning ta ner varsin skölpaddsunge som får kravla längs stranden ner mot vågorna som slutligen lyfter ut dem i havet för ett förhoppningsvis långt sköldpassliv.

Gänget återvänder till favoritmatstället där man äter med sand mellan tårna och kan gå på lina och spela pingis eller biljard. Ebbe och Jenny sitter på Alis tak i mörkret och spanar och undrar över vart de flygande hundarna tar vägen när det är ljust och var ugglemamamman hittar mat till sina två ungar. Eldflugorna glimmar i mörkret och vi har det bara fint.

Dagen minnen:

·         Det var kul att få hålla i små sköldpaddor och ta ner dem till havet – min sko flöt iväg men vi fångade den!

·         Det var hemskt med mannens familj som dog i tsunamin

·         Vad fint och ordningssamt det var i djungeln

·         Att åka tuc-tuc är att uppleva saker väldigt nära

·         Fiskarna vi dök med var kul

·         Vår egen pool är ändå bäst!

Sista dagen hos Ali

Vi sitter länge med Ali och Lillan och går igenom vår kommande resa och vad vi kan göra och se. Pool och strand och lugn är temat för dagen och vi slappar så mycket vi orkar! Anders far till Galle med tåg för en krona i tredje klass(prutat och klart) och träffar trevliga resenärer på Galle Face hotel – så trevliga att han missar tåget hem och får ta en tuc-tuc kraftigt nedprutad från 6000 till 1200 (han hade ju tågresan för 20 att jämföra med).

Dagens minnen:

·         Vad skönt att slappa – ska vi inte stanna här? Tempot i Hikka är perfekt, folk gör inte många knop

·         Att träffa gamla globetrotters är kul, sån vill jag också bli

·         Vi köpte sjukt billiga simkläder – en surftröja för 1000 rupies (50 kr) och shorts för 500

·         Alla kopior som finns här ”Starbeans=Starbucks”, Pringles, Fora, GB-glass mm mm

·         Det ska nämnas att AC på rummet är skönt i hettan!

·         Srilankeser är vänliga

·         Kineserna tar över ÄVEN HÄR (bygger vägar och hotell)

·         Ryssar är inte välkomna gäster

·         En TATA-bil kostar 70 000 och räcker i fyra år, en Toyota 200 000 och räcker i 20 år, en tuc-tuc får man för 30 000 kr och en Volvo kör lyx-lirare som kan slanta upp 400 000

Vi lämnar Hikkaduwa

Torsdag morgon och klockan väcker oss tidigt. Allt är packat och vi ska iväg på vår rundresa på ön! Roy, vår chaufför har mekat AC:n i bilen så att vi inte ska dö i värmeslag som vi höll på att göra när han körde oss från flyget. Då hade en tidigare gäst råkat sättta reglaget på varmt visade det sig i efterhand. För säkerhets skull kom Roy i går kväll och Hugo och jag fick provsitta och godkänna. Våra hårda rullväskor får inte plats att tryckas in under bilens säten och medtagna stora plast-bagar med blixtlås och små ryggor fylls med halva vårt bagae – resten körs direkt upp till vår slutdestination, Bentota.

Det ska bli spännande att resa iväg, men vi känner alla att så bra som det är hos Ali och Lillan i Hikkaduwa så skulle vi ha kunnat stanna här hela tiden! Stort kramkalas och så iväg!

Roy rattar bilen längs kusten och vi har havet på höger sida i flera timmar. Anders sitter fram och diskuterar med Roy och ropar då och då bak någon intressant kunskap om landet och folket eller något vi ser längs vägen. Vi har en lång intressant diskussion om de tre religionerna i landet där buddismen är dominerande, med några få muslimer och hinduer. Det är så att man lade till grönt (islam) och oragnge (hinduism)  i flaggan i mitten på 1900-talet som ett tecken på ett enat land (religiöst).  Vi ser flera fiskare som sitter på pinnar som sticker upp ur havet. En surrad sitt- och fotpinne är allt stöd de har när de metar och det ser extremt obekvämt ut. På pinnen hänger en flätad korg där man kan samla dagens fångst. Vi stannar och går längs stranden med snäckor och koraller och fotar såklart. De vill gärna ha betalt och när inte Anders går över med pengar drar de ner solhattarna över ögonen.

Mirissa är en av paradisstränderna längs sydkusten. En vik med palmer som hänger över den vita stranden och blå vågor som rullar in till surfarnas förtjusning. Små strandcaféer under träden och boende i små hyddor överallt. Här ska vi bo några nätter nästa gång vi besöker ön! Vi tar en lunch och väljer ut en av de röda feta fiskarna som kocken visar upp. Ut i vågorna med cyklop och ungar – vi har hitat en lugn del av stranden där vågorna är små. Vi hoppar i skummet och njuter av  svalkan. Plötsligt tornar en jättevåg upp sig – den sjunde vågens moder! Den bryter över oss och jag håller upp Ebbe i ett järngrepp och resten dyker i. Skum, virvel blubb, upp igen. Den var rätt läskig! Ingen fara – saltvatten i näsan för oss som saknade cyklop och ett skrapat knä för Linn mot botten. Ellens cyklop for iväg och vi paddlade oss åter närmare stranden– de vågorna som kom där dög fint! Vi fick halvt om halvt tvinga in ungarna i duschen som var dörr tre i raden av två toaletter och ett tvättbås.

Toaletterna generellt förtjänar ett par ord. Toapapper har man med sig själv om man vill använda det. Annars hänger en ”rump-dusch” bredvid varje toa – vare sig om det är toalettstol med/utan ring eller ett hål i golvet. Sen får var och en lista ut hur en används (är lite osäker själv faktiskt och jag undrar ännu mer när jag ser att många äter sin lunch med händerna istället för med bestick). Det finns mycket att lära – tur vi har Roy som vet det mesta om Sri Lanka men just DEN frågan ställer vi inte under resan. Den grunnar vi vidare på själva.

Nu några ord om trafiken! På vår slingrande väg in i landet kör vi om och blir omkörda. Roy håller ett jämt tempo på 40-50 km/h längs de normala vägarna och 25-30 på de slingrande, smala byvägarna. Längs in i väggrenen (där asfalt möter gropig sand) färdas cyklarna - oftast en ensam man, ibland med packning av kokosnötter eller säckar av ris samt osannolikt fullpackade kärror dragna av kor eller bufflar. I väggrenen går korna och betar och hundarna flämtar sovande i värmen några centimeter från däcken som susar förbi. Roy väjer bara för de stora svarta vattenbufflarna – resten flyttar på sig.... Överallt är det folk  - vandrande under färgglada paraplyer mot solen, barn i fina skoluniformer på väg till eller från skolan, försäljare med enkla stånd av dagens fångst av fisk eller skörd av bananer, papaya eller grönsaker. Hemvävda mattor, sopborstar, flätade korgar – allt mellan himmel och jord kan man köpa längs med vägen. Att ha med matsäck är onödigt, det är bara att bromsa in och handla ett fång bananer och vatten för några rupies. Tuc-tuc i alla alla tänkbara färger, ibland pimpade med blinkande ljus eller specialinredning kör slalom mellan allt och alla. Så kommer vi slutligen till bussarna – de vita med snirklig text och färgglada bilder – folk som hänger ut ur de små öppna fönstrena för att snappa luft i hettan. Och de röda. De absolut livsfarliga röda som vi ska komma att frukta. De är helt galna. Gasen i botten på höger sida (vänstertrafik här!) gasar de förbi liggandes på tutan i alla tänkbara kurvor. Mötande har att flyta på sig efter bästa förmåga helt enkelt. En röd buss följer oss under en del av vår färd – ligger bakom oss och vi följer genom bakrutan hur den börjar tuta, gasa och köra om oss. Framför oss en snäv kurva och en annan buss som skymtar. Roy bromsar oberört in så att framförliggande lastbil och sedan buss får plats att maka sig in framför oss och med en centimeters hårsmån har de andra trafikanterna räddat upp situationen. Hundra meter senare bromsar bussen in vid väggrenen för att (rullande i farten) plocka upp en resenär och sedan utspelar sig nästa omkörning under liknade former igen.

På eftermiddagen kom vi så fram till Yala, där vi ska bo i två dagar. Hotellet ligger vid stranden av en sjö som är dricksvattentäkt, fiskevatten, bevattningsreservoar till alla traktens risfält och tvättställe för boende, kläder och bilar. Barnen dyker rakt ner i poolen med ett skrik – den är alldeles brun-gul och grumlig. De kanske pumpat sjövattnet rakt in? Nåja, vi säter oss och dricket iskall cola medans hundratals papegojor flyger in över oss och tjattrar i träden. När mörkret sänker sig drar fiskebåtarna ut på sjön och två stora pelikaner tittar hungrigt på. Flygande hundar kommer in över djungeln bakom oss och vi trivs!

Safari i Yala

Mörkret är kompakt och en påfågel ropar gällt utanför. Plötsligt ringer telefonen – wake-up-call och det är dags att kliva upp. Visaren pekar på halv fem men vi studsar upp – idag ska vi på safari! Hotellet serverar världes godaste ceylonte med mjölk och socker och det är äntligen dags. Utanför står vår guide med en stor jeep.  Vi sitter i varsin bekväm stol högt upp över allt och med fantastisk utsikt både fram och åt sidorna. Allt är öppet och vi har ett tak (tack o lov). Fartvinden rycker och sliter i våra kläder och håret fladdrar. Ebbe kryper ihop under en sari och myser i mörkret. Vi ska på äventyr! Efter en halvtimme saktar vi ner och jeepen kryper fram över gropar och hjulspår. Vi känner en kraftig lukt av dynga och undrar om det kan vara färsk elefantbajs? Det börjar ljusna och en kör av fåglar sjunger – skriker. Vi anar solen som kämpar sig mot horisonten och konturer av träd och sjöar börjar skymta. Där står en buffel – nej tio! Där är en stor fågel! Jag tror jag ser en krokodil! Prick sex kör vi genom infarten till nationalparken, det är ett reservat på 12 tusen kvadratkilometer. Redan efter några hundra meter kommer vi till ett vattenhål med buffel som badar, en maffig alligator som mornar sig och en hord av ”bambi”-rådjur. En srilankesisk älg (elch) står och mumsar i ett snår och pelikan, marabostork och vita hägrar spatserar omring i vattenbrynet. Egentligen skulle det kunna känts nog med bara den vyn. Så mycket djur, så vacker natur. Sådan spännande käsnsla i magen! Men det kommer mer!

Vi skumpar vidare – det går i 15-20 km/h som max och guiden lotsar oss skickligt mellan gropar och sprickor i ”vägen”. Han stannar och pekar på kungsfiskare, grodor, varaner och mungo och vi fotar och pekar och glädjer oss över allt vi får se – vilket rikt djurliv! Kungsfiskare i klarblått seglar förbi och Hugo med sina fågelskådarögon ser en liten klargrön fågel som sitter och spanar på oss. Plötsligt rör det sig fem meter in och där står en elefanthona med unge vid sidan. Vilken tur! Här bor bara runt 300 elefanter på en så stor yta och vi får se dem så nära! Länge står vi med avslagen motor och tittar andaktsfullt på den lilla familjen.

Plötsligt ser vi pappa elefant komma vandrande längre ner för vägen! Han är betydligt större och viftar varnande med sina stora öron. Vi blir omkörda av flera jeepar som vill ner och fota den fina hannen. Några kör förbi och vi kommer efter. Bilen framför oss stannar för att få en fin bild och DÅ kliver hannen blixtsnabbt fram och sticker in hela huvudet med snabel och allt i deras jeep. Han fiskar åt sig något ätbart innan de lyckas fösa ut honom och köra vidare. Vi står på tur att köra förbi och han står verkligen mitt på vägen och ser väldigt hungrig ut. Vad ska hända nu? Bakom oss har vi en kö av bilar så backa kan vi knappast. Det är nu vi verkligen får se prov på hur bra chaufför och guide Ali valt åt oss, han kör blicksnabbt förbi elefanten i en tvär gir och stannar så på betryggande avstånd. Nästa chaufför är inte lika rapp coh elefanten sticker in sitt väldiga huvud i fransyskornas jeep och biter tag i sidobalken och tänker inte ge vika en tum. Snabeln gräver girigt bland deras saker och en kameraväska med oklart inehåll glider ner i munnen tillsammans med lite andra prylar han får fatt i. Det är minst sagt panik inne i deras jeep och chauffören viftar nere från sin hytt att de ska ge honom matlådorna som de har med sig. De langar matlådor för brinnande livet och elefanten håller kvar jeepen i ett stadigt grepp och mumsar girigt. Plötsligt släpper han och de kan köra vidare.... Vi tackar för ett förstklassigt skådespel som fastnat på film och som vi garanterat kommer spela ett antal gånger.... ”Han TAR deras kamera” Han KÄKAR UP den!” ”Han har jättestor snabel” ”Tänk om det varit vi”.

Plötsligt blir det hög aktivitet bland jepparna och de ringer varandra och kör mot ett berg. Man har just sett leopard och vi stannar och väntar. Inget syns. Vi hänger ut och spanar på bland stenar, i träd och buskar. Plötsligt ser vi två små leopardungar smita in i buskarna – det är fantastiskt – det finns bara runt 30 leoparder i parken och vi har väldigt tur som får se detta!!

Lunchpaket vid stranden – indiska oceanen rullar in över sanden och här sitter vi på resterna av ett hus som demolerades när tsunamin svepte med sig det och alla lunchande turister på juldagen 2004. Vi får kalla kårar i värmen.

Vi fortsätter och ser tucanfåglar med sina enorma näbbar i et träd och en liten bebiskrokodil som sover i skuggan av ett träd. Vi är nästan ute ur parken när en apa (black monkey) springer över vägen och plötsligt är vi mitt i flocken. En mamma skyddar sin nyfödda i famnen och ungarna leker huller om buller. De är fantastiskt söta och vi slås som alltid över hur lika de är oss!

Mer än nöjda över en maxad resa susar vi tillbaka till hotellet lagom till frukost och en skön tillvaro vid poolen. Några sover ikapp och barnen glädjs åt att man nu renat poolen och vi dyker och leker i det klarblå vattnet. Jag nämnde för Roy att vi gillar att fiska och det ligger en båt vid stranden nedanför hotellet. Under tiden vi varit borta så har han snackat med en kille i by som täljt tre metspön med egna fixade krokar åt barnen. Vi ger oss iväg på sena eftermiddagen och brodern till vår servitris stakar oss ut lagom till vattenbufflarna simmar förbi med sin skötare. I standkanten tvättar några mammor från byn familjens kläder och några killar har kört ner sin jeep i vattnet och gnuggar den noga tills den skiner. Vi agnar med ris och brödkanter och drar upp inte mindre än fem fiskar (de var jättesmå men ändå)!

På kvällen sammanfattar vi nöjda dagens äventyr och vi räknar till minst 44 djur vi kan namnge och ännu fler som vi inte vet namnet på medan vi äter middag och ser på när ödlorna på väggarna hungrigt fångar sin middag i form av all världens småkryp.

Samlade tankar om dagarna till i och Yala:

·         Det var jättebra att dom renade poolen

·         Safarin med alla djur var bäst! Man såg så bra från jeepen och satt så skönt

·         Jag såg de tre djur jag helst ville se, leopard, elefant och apor

·         Hotellet var sådär – först verkade det lyxigt, sen var det inte så lyxigt ändå, men maten var god och det var bra

·         Elefanten som åt kameraväskan var läskig men det var kul att se den äta de andras saker (inte våra som tur var)

·         Det var mysigt att fiska på kvällen – vi såg så mycket från sjön, alla som var i och vid vattnet och som kom från byn

·         Jag kan inte sluta tänka på de 15 japaner som åt lunch där vi var när tsunamin rullade in. Vad förvånade de måste ha blivit.

·         Känslan av spänning när vi satt i jeepen i mörkret på väg mot safarin – den var härlig

·         Chauffören var så bra och kunde se ALLT

Över de mäktiga bergen till Kandy

Tidig morgon igen – vi har en lång resa framför oss idag! Inte i kilometer, men i tid. Vi ska över bergen ända upp till Sri Lankas andra störtsa stad, Kandy där vi ska bo i två nätter. Snabbt lämnar vi risfälten med sina finurliga bevattningssystem, bufflarna i vattensamlingarna och bananträdsodlingarna. Vi kryper långsamt uppåt och Roy får stänga av AC:n i bilen för all kraft behövs just nu till motorn. Serpentinvägar och andlösa utsikter. Vi når ett vattenfall och Linn och Anders provar olika fototekniker med sina kameror. Lunchen intas på ett lokalt ställe i en vacker stad – Nuwara Eliya, även kallad ”little England” vilket verkligen besannas med sina engelska hus, cricketplaner och grönskande kullar. Vi beställer rice and curry som kommer kall (ståttklar sedan klockan 10 i morse – ber en stilla bön till mag-guden om han finns). Barnens specialbeställning pommes och grillad kyckling tar en timme – men så är den varm och vällagad. Kaffet kommer aldrig. Vi tar en kort tur och tittar på kopierade vinterkläder – vem är sugen på att handla mössa nu??

Vidare uppåt och nu ser vi grönsaksodlingar med morötter, sallad och annat som vi ser hemma på somrarna. Allt säljs i stånd längs vägarna och ser frestande ut. Vi ser teplantagerna breda ut sig i prydliga terassodlingar och stanar till på Labookellie te-fabrik, grundad av en skotte. Maskinteknik a la 1950 med torkare, skakband, siktar och hela paketet. Det doftar ljuvligt och starkt och vi avslutar med en kopp te i en fantastisk matsal med utsikt över bergen.

Tea-time!

Nu är vi trötta och sista timmarna upp till Kandy gissar vi sånger och Roy får nog skavsår i öronen. Trots allt bilåkande är barnens humör på topp – inte ett gnäll otroligt nog. Kandy hälsar oss i mörker, men vi anar buddhastatyn på högsta klippan och en vacker sjö som speglar staden ljus. Poolen är som vanligt snabbt ockuperad och vi äter buffé i svalkande bris högt uppe på Kandys berg.

Vad hände med våra beställda family room? Olle och Åsa hamnade i ett tvåbäddsrum och eftersom det var fullt pga ett bröllop på hotellet så var  det som det var. En extrasäng beordrades dock in och den kom i form av plankor som skulle byggas ihop. När madrassen kom stoppade Olle den i dörren – det var det sunkigaste han någonsin sett. Han kallade på hotellchefefen och sade några väl valda ord och påpekade att killen som byggde sängen var full. Killen protesterade och sa att han bara var väldigt trött, det var därför han vinglade och sluddrade. Olle sa att om han är så trött ska du com chef skicka em honom att sova. Ny madrass anlände och Lindgrens bad också om en säng för vi hade bara 4 bäddar (i två rum dock). Nytt försök med madrassen med stort M som skickades iväg och vi sov lite tätt men det gick bra i dubbelsängen. En extra kudde kom också, noppig, solkig och med ett halvt trasigt örngott. Den ville inte Anders ha in i rummet, så snart kom en ny kudde i nystruket örngott. Kikade man inne i örngottet hittade man vaddå? Jo kudden....

Kandy

Idag vill vi shoppa och Roy kör oss till centrum och lämnar oss att upptäcka på egen hand. Vi prutar i små stånd och affärer – vad sägs om förstklassiga tyger för 25 konor metern – Vickan skulle gått i spinn! På väg hem gick vi genom en lite flottare (och kyligare) galleria och där fanns klänningar för 200 kr stycket av absolut finaste kvalitet och sömnad. Fastnade således där en stund...  Roy tipsade om lunch med utsikt över staden och avslutningsvis såg vi en film om gruvdrift på Sri Lanka – man har stora fyndigheter av ädelstenar som grävs upp ur dagbrott och vaskas ut som om vore det guldvaskning på 1800-talet. Det funkar och vi tyckte alla det svar intressant att se. Roy fick en present för att han tog oss dit och det var han värd! Kvällen ägnades åt att se den berömda Kandy-dansen med vackra kläder och masker.

Avslutningsvis gick de modiga dansarna på glödande kol och vi drog alla en suck av lätnad när det var slut. Det var säkert över 35 grader inne i hallen med plåttaket och luften stod fullkomligt still. Poolen pooolen poolen och sen middag och tidigt i säng efter en lång dag.

 

Eldslukare under Kandy-dance

Samlade tankar om vägen till och i Kandy

·         Det var härligt att komma fram till hotellet på kvällen och se den fina upplysta poolen och at få bada i den då

·         Det var tråkigt att de försökte få in en smutsig madrass i vårt rum och bra att pappa sade stopp då

·         Dansen var bra, men den där trumpeten var jobbig som dom spelade på

·         Shoppingen i Kandy var kul, alla stånd och billiga saker

·         Kall öl och cola på taket av ett hotell, Olle, Anders och barnen med utikt över hela staden

·         Rundvadringen på teplantaget och det otroligt goda teet i den fina salen med utsikt över bergen var fint

·         Det var verkligen intressant att se hur snabbbt den über-leende guiden i tefabriken ändrade min när han insåg att vi inte verkade fatta att man skule ge honom dricks (vi hade redan betalat för en guidad tur)

·         Hela resan över bergen var obeskrivligt vacker - vilka vyer, färger och intryck!

·         Det var väldigt slingriga vägar och vi åkte hit och dit i sätet (inga bälten nej)

·         Jag gillade inte köttfärssåsen på utsiktslunchen men spagettin var god

·         Handdukarna på hotellet luktade surt – det var nog rätt fuktigt och svårt att torka tvätt i Kandy

·         Tänk att det tar sån tid at få kaffe! Lunchen i Nuwara Eliya i bergen tog nästan två timmar trots att det var ”fast-food” och då hann de inte ens få in kaffet... HAR de kaffe eller säger de bara ja för att vara snälla? (Undrar Anders med lätt huvudvärk och abstinens efter flera fall av beställt men uteblivet kaffe)

·         Filmen om diamantgruvan var bra  tänk vad de kaun bli rika på alla stenar dom hittar

·         6 avocado för fem kronor!!

Kandy till Bentota

Vi tar adjö av Kandy som just höjer sig över morgondimman. Vi kryper genom morgonrusningen och alla som ska till jobb och skola. Snart lossnar trafiken och vi kommer fram till Pinnewala elefantbarnhem. Här bor ett 80-tal elefanter, de flesta omhändertagna föräldralösa ungar som får stanna livet ut. De lever fritt i omgivningen, men matas och stannar därmed så att vi kan komma dem nära. Efer maten vallas de av sina skötare ner till floden på andra sidan gatan och vi följer en stor hanne längs hans väg längs med turiststånden. Med en strålande utsikt över floden tar vi en kall cola och ser hur elefanterna kliver ner i vattnet, en lägger sig på sidan med snabeln som ett periskop över vattnet.

I närheten finns en kryddodling och vi tar en guidad visning av en man som är jobbar med hälsomedicin och lär oss om olika örter och mediciner. Massage ingår med en av hans underverkande oljor och vi handlar några flaskor....

Vi rullar vidare, ännu en dag längs vägar med händelser och vi landar i Bentota på ett riktigt lyxigt hotel vid stranden och vad gör vi? Jo – slänger oss i poolen såklart!

Vi tar adjö av Roy

Världens bästa chaufför och guide! Han har berikat vår resa med berättelser om landet vi kört genom och har svarat på alla slags kluriga frågor vi ställt – om buddism, om kvinnornas roll, om utbildning, om språk och tusen andra saker mellan himel och jord. Han har kört oss lugnt och tryggt – hans viktigaste uppgift sade han själv var att köra säkert med sin last av fem viktiga barn ombord. Roy ska nu hem till sin familj med fru och fem barn. Hans älsta dotter studerar vid universitetet, hon var bästa elev i sitt distrikt och han är mycket stolt. Det är dock dyrt att betala boende och mat och av hans lön för vår resa går 75% till killen som äger bilen han kör och resterande är hans, men så måste han betala bensinen. Vi tackar alla och talar om hur trygga vi känt oss och hur bra han kört. Roy som varit milität i över tjugo år känns som en livvakt och att han är nykterist är ett annat plus tycker vi. Stort kramkalas och lite sorgligt adjö till Sri Lankas bästa Roy – vi ses igen, säger han på svänska och svänger runt hörnet mot familjen i Hikaduwa. Jag tror han menade vad han sade – att han haft en trevlig tur med en stor familj på nio pers ömsomt frågande, sjungande och lekande i hans bil – inte ett klagomål på hela resan.

Bentota

De sista tre dagarna hänger vi på Avani Bentota Resort och tar det extremt lugnt. Vad gör man här då? Jo, solar, badar i poolen, läser bok, gör klart bloggen och dricket fruktjuicer. Vågorna rullar in över stranden och solen steker. Det är semester till 100 procent och vi utvärderar resan som vi alla är mycket nöjda med! På fredag går planet mot Sverige – återigen ett nattplan.

Det har varit toppen att resa med Olle, Åsa, Felicia och Ellen - som alltid trevligt, smidigt, kul, busigt och härligt!!

Vi ser lite fram emot att komma hem, det är kompisarna som lockar, inte snön för vi hopppas på VÅR och värme! Ha det gott, vi återkomer när det är dags för Lindgrenarnas nästa långresa!

//Jenny, Anders, Linn, Huo och Ebbe

Varför inte repetera ett vinnande koncept? Frukost med smoothie a la Linn och sen ut i poolen igen. Vinden fläktar från havet och vågorna är för höga för att bada idag. Ebbe har fortfarande hög feber och hade en jobbig natt med hosta. På eftermiddagen packar vi in oss med Ali i en minibuss för en utflykt till Gallen, stande som portugiserna grudnade på 1500-talet och som sedan holländarna tog över – gamla stan i Galle innanför murarna är ett av landets åtta världsarv och fantastiskt fint. På vägen dit stannar vi hos Alis bror som har ett sidenväveri. Silkesmaskar äter mullberry-blad och spann in sig med silkestråd till en kokong, det är den tråden man sedan vindar upp och väver sidentyg av. Vi får se hela kedjan och köper några sidenvaror medoss som minne från Alis familj. När tsunamin kom fylldes huset vid havet med vatten och alla räddade sig upp på taket. Alis farbror hann inte in men klängde sig fast i ett träd och klarade sig. De nya simaskinerna som Ali köpt på blocket efer en konkurs i Borås spolades bort tillsammans med allt annat. Familjen har dock sin stora verksamhet uppe i Kandy så de kunde bygga upp allt igen här nere. Vi ser spå av tsunamin hela vägen – många hus som förstördes har man inte haft råd att bygga upp. Om man hade en försäkring så var den lankesisk och det fanns ingen back up, ingen fick ut något på försäkringarna...

Hoppet om framtiden flödar och här finns gott om rika investerare som köper mark för hotell och privata villor – säkert en god investering....

Utanför Galle finns en ädelstensgruva där man utvinner moonstone (man hittade den vid fullmåne för ca 100 år sedan) – det känns om 1800-talet men en handgrävd gruva som man hinkar upp sten ur. Handslipning och handgjorda smycken.

Galle är Sri Lankas tredje största stad och här är ett obeskrivligt myller av bilar, bussar, moppar och människor. Vi besöker frukmarknaden och provar allsköns frukter och raksar förbi fiskmarknaden med flugor och försäljare. På huvudgatan blir det lite shopping och sedan tvingar ett skyfall in oss i ”ett hål i väggen” där man säljer allt från dockor till knivar. Ali pratar som vanligt på ”känner du honom också??” och mannen bredvid oss har jobbat där i 35 år. Han har stått på samma plats i samma butik i alla dessa år. När tsunamin letade sig in från havet 300 meter bort lyftes han rätt upp och klamrade sig fast i en lyktstolpe. Allt flöt omkring och en polisbil lyftes från gatan 3 våningar upp på ett tak av den enorma kraften.

Vi tar en paus på Galle Fort Hotel – en kolonialvilla i britisk stil som förblivit i famljens ägo genom alla år och nu är ett anrikt hotel med väldigt lyxig afternoon tea – eller GT och coca cola om man så önskar...

Skymingen faller snabbt och vi vanrar genom stan ner till hamnen där vi ser ut över havet i ljuset av fyren som sveper över vattnet. Barnen fick skjuts ner och väller ur bilen när i kommer för att titta.

Kvällen avslutas som igår på vårt favoritställe – denna gång glädjer vi oss att Ebbe hänger med ut och är feberfri!

§  Bada i poolen var bäst igen!

§  Sämst att jag fick ett sår som sved

§  Kvällen på restaurangen (Top Secret) då vi lekte fångarna på fortet

§  Fruktmarkanden var bra – men vi blev lurade när vi köpte mango (det styrde dock Ali snabbt upp när han fick nys om det....) – ”Bråkade ni”? ”Nej, i bara prutade lite”.

§  Sämst var fiskmarknaden – den luktade illa och var inge fräsch

§  Bäst var silkesväveriet – att se hur det fungerar! 800 meter silkestråd från en puppa vevas upp på en vinda med en extremt enkel teknik

§  GT:en med en elefant-drink-pinne på Galle Fort Hotel i gamla stan

§  Sämst var när vi fick sitta själva i mörkret i bilen med chauffören Simba när de vuxna promenerade i stan. Vi ville gå ut men han sa nej (vågade knappast släppa ut ett gäng ungar i hamnen helt själva...)

§  Bäst var när jag handlade mina snygga flipflop för 10 kr

§  Att Ebbe blev bättre

§  Att jag fick paket från dom som varit i Galle på utflykt (Ebbe)

Ebbe har hög feber och behöver gå till doktorn. Det fixar Alis såklart – efter 16 är vanliga jobbet som doktor slut och kliniken omvandlas snabbt till privatklinik. Ali är kompis med alla, även docke, så vi går före kön som bildats utanför (kändes inte bekvämt, men Ali säget att det bara är så). På 5 minuter har doktorn ställt de obligatoriska frågorna (hög feber, hosta, halsont, ingen snuva) och vips är vi ute med recept och allt. 2000 rupies (100 kr) kostade kalaset. Apoteket var obeskrivligt – askar och burkar överallt – ALLT finns här.... Vi får tabletter i vikta kuvert med snirkliga tecken på och Ali översätter. Vi passar på att köpa tabletter mot kräk – och diarre som ska vara undergörande ifall våra mjölksyratabletter inte skulle funka.... Ebbe bäddas ner och dricker pencillin. Tuc-tuc-turen till doktorn var härlig och vi passar på att fylla på yoghurtlagret som går åt med rasande fart.

Resten av gänget hänger i poolen hela dagen och det tävlas om att dyka från kanten med Olle som enväldig domare. Växlade mynt blir skatter på botten som man kan dyka efter och blir man hungrig är det 10 steg till bord i skuggan. Olle läser några av sina två och ett halvt kilo tidningar och vinden svalkar Åsa då hon ligger i skuggan av palmbladen på en solbädd och ser ut över havet och surfarna.

Innan vi går till middagen så är det dags för Hugo att klippa sig. Han hade velat göra det innan avresan, men det hanns inte med. Nu klämmer Anders in sig med alla barnen i en tuc-tuc och åker till den enda öppna frisören denna söndag - en en sydlig grannstad. Det kändes tryggt med en kvinnlig frisör, men tänk vad man kan bedra sig...Anders visade tydligt att det inte skulle klippas mer än 1 cm i lugg och på sidan. Mitt en ett baklängessteg på väg mot den skitiga besöksoffan i konstläder från pre-kolonialtid ser Anders hur frisören, som kan antas göra sin första klippning någonsin, klipper av halva luggen och det mesta på höger sida - allt i linje med pott-tekniken. Hugo försöker hålla tårarna tillbaka samtidigt som Anders vägrar att låta denna dam ens rör Hugos hår något mer. Under stor tystnad och med en person med ansikten i sina händer, återvänder tuc-tucen till Hiddaduwa för att försöka hantera den uppkomna situationen.

Kvällen avslutas med middag på ett helt underbart ställe! Här finns bord i sanden under tak av palmkvistar och eldar brinner på stranden. Man har spänt upp band mellan palmträden som man kan gå på lina på och man kan spela biljard, pingis och en slags ”coronne”. En bar med kulörta lyktor spelar bra musik och vi kan äta och busa runt – härligt! Ebbe och Jenny är hemma och tar det lugnt. Ebbe bjuder in Sune på memory och vi har en härlig kväll utan talat språk men med mycket kommunikation. Ebbe menar att vi ska spela finns i sjön och jag är tveksam till hur det ska gå. Inga problem säger E och tror ni det är problem? Nej – det blir oavgjort och vi vinkar godnatt i samförstånd efter en fin kväll tillsammans.


Bäst idag:

§  Restaurangen där man kunde gå på lina

§  Poolen – att dyka och simma hela dagen

§  Att jag fick 10 poäng på dyket (Ellen)

§  Roti – pannkaka med cocos och honung

§  Maten på kvällen – jag var särskilt nöjd med mitt beslut om fried rice (Olle). Jag tänkte – det här är enn back-packers-ställe, vad skulle en sådan ha valt? Och så gjorde jag det! 20 kronor och supergott! Här är låg-budget bäst helt enkelt.

Vi siter på planet och håler på att åka till Sri Lanka nu och trefa Ali i Sri Lanka. Vi kommer se djur och se palmeroch bada – fan va skönt de ska bli.

  

Vi körde ett snabbt byte i Doha i Qatar mitt i natten. Värmen slog emot oss och vi fick höra att man helst landar nattetid där eftersom det på dagen är så varmt att asfalten blir mjuk på landningsbanan. Anders som länge undrat var hans kamera tagit vägen köpte en Nikon på max 10 minuter så nu kan vi fota med hans teleobjektiv på safarin – hurra!

Det var ett knappt år sedan jag såg en artikel om Sri Lanka i DN och blev rejält nyfiken. Söker man på nätet på Sri Lanka dyker srilankaguide.se upp. Det Är Ali Celander och hans fru Lillan som har flyttat hit från Göteborg och byggt guest house Sophie House. Efter att ha läst på lite om landet var det ingen tvekan – dit skulle vi! Olle, Åsa, Felicia och Ellen var genast på G och vi bokade – tack världens bästa Pernilla på Hermes Tours för hjälpen! Kriget är slut sedan 2009 och Sri Lanka är under uppbyggnad. Svterna efter Tsunamin 2004 syns än längs kusten men jag tippar på att turismen kommer att explodera här inom några år. Landet ligger som nr 1 på Lonely Planets lista Cut-price paradise back on the map - best for: culture, off the beaten track, value for money.

Lördag morgon landar vi i Colombo, landets huvudstad och vi ha inget problem att hitta Ali med sin gul-blå T-shirt. In i en stor minibuss och ut i den trafik som vi blivit förvarnade om. Det går väldigt långsamt, tuc-tuc, moppar nedtyngda av hela familjer, cyklar och bussar som ständigt tutar. Ett myller av färger och inryck.... Det tar oss nästan tre timmar ner till Hikkaduwa där Ali bor. Efter en dryg timme kan vi köra upp på den motorväg som kineserna håller på att bygga, det kostar en slant men oj vad skönt att susa på – vi är nästan ensamma på vägen! Kort avstickare för att växkla pengar. Inte på ett växelkontor – nej! Ali ringer växelkontoret som tar med sig våra sedelbuntar och i en bil vid vägkanten sker växling – 60 sekunder senare har vi sedelbuntarna med gummiband i handen och kan köra vidare.

Vi kör av i Hikkaduwa och Ebbe blir åksjuk av alla gupp – det är som att köra på en kurvig cykelväg. Vi stannar och Ali rycker åt sig en buske från ett kanelträd – vi luktar och smakar på barken och det ÄR kanel! Så är vi där – vid Alis hus. Hettan dallrar och vi bränner fötterna på marken. Lillan står i skuggan med iskalla smoothies av trädgärdens papaya och king-coconut. Ebbe får en klunk cocosmjölk direkt från nöten som är bra för mage och energi. Här är JÄTTEFINT! Ali och Lillan byggde klart huset förra året och här finns några rum och två lägenheter. Sune och Calle jobbar här och på natten vaktar Mats (Ali har ”gett” dem försvenskade namn utidrån deras lankesiska namn). Vi packar upp och gör den där rundan man brukar när man är ny – ”kolla här”, det finns mandelträd, dom har ikea-kniv, testa om kläderna flyger långt om man kastar upp dom i takfläkten....

Alis granne har en pool och vi hoppade där var vi resten av dagen. Nedanför bullrade vågorna in mot stranden och det räckte med att stå till knäna i vatten och ändå kunna surfa in med vågorna.

När skymningen kom gick vi upp på takterassen och väntade på de flygande hundar batman) som brukade komma flygande över djungeln bakom vårt hus. De kom inte utan istället kom ett skyfall och alla sökte skydd inne. Utom Jenny och Hugo som satt kvar och njöt av det varma regnet, alla ljud från naturen och de fåglar vi såg. På andra sidan bor 5 sköldpaddor, 2 varaner, 2 mungo och ibland kommer papegojor och apor. En ugglemanmma tränar sina två ungar att flyga – vi har att titta på...

Ebbe kände sig vissen så vi gick och hämtade mat som vi åt hemma i lägenheten – Dall curryn var ljuvlig.....

Bäst idag:

§  Vågorna på stranden

§  Att det var 28 grader i havet – man går inte upp för att man fryser direkt...

§  Poolen och att jag lärde mig dyka från kanten (vi var skrynkliga som russin)

§  Planet var jobbigt – det var så varmt

§  Att gå runt på supermarket med Ali och handla när han kan berätta om allt spännande man kan äta här

Ebbes knän är inte alls bra och nu är två fötter svullna, en hand och han har prickar här och var (för er som blir oroliga nu kan jag säga att han mår mycket bättre nu!).  Vår kära vän världens-bästa-Eva-doktor talar tryggt om för oss olika alternativa diagnoser och vi tar oss till närmaste doktor för ett utlåtande.

Det är i dig värt en spaning! Vi får tips från hotellet och ringer upp Centra Care där en glättig reklamröst talar till oss i telefonkön ” When your family is sick or injured, there's only one choice: Centra Care. From broken bones and infections to stomach problems, Centra Care has the medical experts and urgent care technology to help you feel better again.”

Vi går in och får genast fylla I inte mindre än 5 formulär innan vi visas in I besöksrum med TV och Nickelodeon. Doktorn tittar på Ebbe och ger en vagare diagnos än Eva men håller med om att vi bör sätta in PC och blodprov tas för att kunna spåra tillbaka vad det kan vara när vi kommer hem (efter behandling). Han lyssnar på hjärta och lungor ackompanjerat av Svampbob fyrkant på den skränande TV:n och vi låter oss slutligen nöja med att om det blir sämre säker vi upp barnakuten. 2 timmar senare och med ett PC som slutligen finns att få tag på åker vi hem och vilar resten av dagen.

Vi måste nu få backa tillbaka till morgontimmarna och en studie i hur man lurar turister att köpa time-share-lägenheter men hur svårt det kan bli om turisten heter Mr Anders Lindgren. Det VAR såklart försäljning det var fråga om och Anders går över till killen på hotellet som sålde på oss biljetter till parken och som lovat ”bara frukost på Radisson”. Kommer tillbaka med fladdrande näsborrar efter att ha talat med både honom och chefer ovanför i rang. Vi åker iväg till welcome centre ändå och ger det hela max en halvtimme. En och en halv timme senare och en tur via golfbana, frukost som vi avböjt och någon modell som vi vägrade se senare lyckas vi komma loss med vår rabatt i handen och en erfarenhet rikare.  Hu! Hotellet vi bor på är bra, men det kommer INTE bli en bra utvärdering till hotels.com:s sajt!

Ebbe känner sig bättre vad dagen lider och vi har en skön em vid poolen där vi spelar spel i skuggan medan resten badar. Härligt!

Bäst med dag 16:

·         Alla klistermärken jag fick hos doktorn

·         Inte försäljaren i alla fall

·         Mysigt vid poolen på eftermiddagen

·         Leken med min trollstav, att jag blev så mycket bättre på att dyka

·         När jag och Ebbe studerade ödlor ihop, vi såg 10 st

·         Dagens intressanta studiebesök rörande både försäljningskonst och läkarkonst

Anders hämtar ut biljetter på något närliggande ”welcome centre” – ännu fler lurad-vibbar. Vi börjar misstänka att de vill sälja på oss time-share-lägenheter här i området. Bil mot Universal  Island of Adventures. Vi rullar in mot en bred infart anpassad till enorma bilköer och tar  ”priority parking” för 5 dollar så att vi kommer närmast ingången. Ingen av oss har tidigare sett såhär många parkeringsplatser på en gång – bäst att memorera Jurassic 404 som vi ställer oss på.

Efter (den obligatoriska) säkerhetskontrollen kommer vi in på området.
”Allt är mycket bättre än jag trodde”
”Det är som om de har byggt upp ett paradis”
”Det är helt otroligt – så mycket färger och saker – det är som ett sagoland”
”Känslan här inne är som om man vore inne i filmen Kalle och Chokladfabriken”

Vi tågar iväg till temaområdet Jurrasic park där allt kopplar till temat. Man kan äta på Pizza Jurassic, man kan äta Jurassic popcorn, man kan åka olika attraktioner uppbyggda som i filmen och över allt detta ligger filmmusiken. Det är otroligt välgjort! Vi har hört om och är förberedda på 2-timmarsköer, men till den första Pteranodon Flyers står vi max en halvtimme för att få flyga över parken under en jätteödla.



Dags för sådant som gör Jenny nervös. Vi kliver in i en slags båt där vi tillsammans med 30 andra blir rejält fastspända innan vi flyter iväg mot något som vi vet kommer avslutas i ett gigantiskt vattenfall. Båten flyter genom djungeln där olika dinosaurier rör sig, vatten sprutar ur geisrar och vi får veta en hel del om djuren och tiden de levde i. Vacker. Lugnt. Plötsligt tjuter sirener och vi flyter in i ”danger zone” – den park där man i filmen fött upp dinosaurier och där allt gått så snett som det kan gå. Dinosaurierna har tagit över – en kraschad motorbåt i en brygga, 2 dinosaurier som sliter i en khaki-skjorta (var är ägaren till denna?). En packlår som innehåller vrålande reptiler faller över oss och vi glider lodrätt uppför in i ett lagerhus där sirener blinkar, burar med dinosaurier öppnas och det är allmänt högljutt och läskigt (Ebbe får hålla för både öron och ögon här) – återigen extremt välregisserat! Avslutningsvis åker vi rakt mot en gigantisk T-Rex och i en dimma av rök dyker vår lilla farkost över stupet och jag blundar, blundar, blundar. 15 meter kastas vattnet upp i luften när vi landar i slutet av vår färd och vi är dyblöta. Jennys knän darrar, men vi jublar. Vad KUL-läskigt-killigt-dyblött det var. Vi gör det igen!!





Det finns torkmaskiner – typ gigantiskt torkskåp där man kan bli lite torrare för 5 dollar, men i solen torkar vi snabbt och efter lite fika tar vi oss mot det vi mest sett fram emot – Harry Potter-delen av parken. Tro det eller ej, men de har faktiskt byggt upp hela Diagongränd, med snö på taket och allt... Här finns rader av affärer och pubar som vi känner igen från filmen och vi går in i en godisaffär där vi handlar Bertie Botts Bönor till Gustav B. Uggleposten tar emot vykort till nära och kära och som bäst blir det när vi kliver in på Ollivanders där trollspöna väljer sin ägare och utför riktiga trolltrick framför våra ögon ”lumus” tänder en lampa och aguamenti vattnar hans blommor. Klart vi kommer ut med varsin stav till killarna!

Jenny och Ebbe tar en tur med Hippogriffen förbi Hagrids stuga och Anders, Linn och Hugo äntrar parkens absoluta huvudattraktion och den 45 minuter långa kön in i slottet Hogwarts. Kön i sig är en upplevelse då den går genom växthus nummer tre och de berömda mandragororna som skriker om de lyfts upp ur jorden. Vidare köar man sig in i slottet med talande tavlor, Dumbledores rektorsrum där han talar till oss och slutligen ser vi Harry, Ron och Hermione upprört prata och sedan gömma sig under osynlighetsmanteln och smita ut genom den knarrande dörren bredvid oss. Grymt bra!!! Slutligen är vi framme vid den åkattraktion som utan tvivel måste vara en av de mest välgjorda i världen. Fastspänd i en rörlig-åt-alla-håll-soffa rör vi oss på en kvasttur genom slott, skogar, över berg och in i quidditcharenan. Vi kommer in i grottor med spindlar som spottar gift på oss och dementorer svävar framför oss på vår väg. Harry flyger före och manar oss att skynda på och slutligen landar vi i stora matsalen där alla filmens goda karaktärer applåderar vår resa och vi kan kliva av soffan och denna obeskrivliga färd. Detta är utan tvekan det häftigaste vi åkt/sett (Jenny åker med på Linn och Hugos andra färd), 10 av 10 möjliga poäng. MÅSTE upplevas för er som gillar Potter och är i Florida!

Dags för att bli blöta igen – Ebbe och Jenny pausar medan resten åker ännu en flodtur med vattenfall och sprutande kaskader i Dudley Do-Right´s Ripsaw Falls – nu är vi nere i 5 min kö per åk och för att bli ÄNNU blötare avslutar de och Ebbe en flodtur längs Karl-Alfred-boy´s vattenfall i en snurrande flotte där de sprutade vatten på oss ”you’re welcom” och NU måste vi hem och torka! Dessutom har Ebbe plötsligt fått väldigt ont i knäna och svullen hand och fot. Inte bra! Vi traskar hem via alla affärer och restauranger i Universal Citywalk och är tacksamma för att vi tog med paraplyvagnen hemifrån.

Lite kommentarer:

·         Konduktören på tåget Hogwarts-expressen liknade Håkan Lampa så mycket

·         Mindre folk än man trott, ett ”fast-lane-pass” hade varit helt onödigt!

·         Mer prisvärt än jag trott (2500 för parken och sen åkte man allt man ville)

·         Bra kösystem (skugga, fläktar, filmer mm), osannolikt välgjort och fint

Bäst med dag 15:

·         Harry Potters värld och turen genom slottet

·         Båtturen i Jurrasic Park

·         När jag fick in trollstav som är så fin

·         Hela parken

·         Att jag vågade åka i vattenfallet (Jenny) för det var så kul!

Dags att lämna Atlantkusten och bege sig riktning Orlando. Anders och Jenny tar en löptur längs stranden och vi tar ett bad med barnen i Atlantens vågor innan frukost. Ljuvligt!



Eftersom vi nu har sett så många olika minigolf-ställen, den ena mer inbjudande än den andra, så har vi beslutat att ta en runda som avslutning i Daytona och vi väljer en med Hawaii-tema – kraschat flygplan i ett berg, flera vattenfall, palmer och hela paketet. Hugo blir nöjd över en hole-in-one, så nöjda och varma tar vi en slutlig biltur på stranden (vi måste testa när det som här är tillåtet att bila längs havet).

Nu beger vi oss västerut och siktar mot Blue Spring State Park och de artesiska källor som bildar floder och laguner inne i djungeln. De mystiska och sällsynta Lamantiner (ser ut som en blandning mellan sjöelefant och delfin) som huserar här under vintern har just simmat mot havet och kvar är bara ett otal fiskar (abborrar, stora karpar, något som liknar svärdfiskar och mycket mer). Fiskarna syns tydligt i det kristallklara vattnet och vi kliver ner och simmar – det är svalkande men inte kallt. Runt omkring hänger palmer och klätterväxter och det både ser ut och låter som djungel! Inga alligatorer i sikte som tur är… Hugo skämmer livet av oss när han skriker varning stor svärdfisk medan vi flyter runt och det visar sig dessutom stämma.

Avkylda beger vi oss av och kör in i den spagettihärva av vägar som utgör omgivningarna kring Orlando.  ”Vi är på väg, men frågan är vilken väg”. Här möts vi åter av skyskrapor och mängder av skyltar till detta otal parker som omger staden. Universal med sina två parker på olika filmteman tillsammans med deras egna vattenparker, Disneys olika temaparker Magic Kingdom, Animal Kingdom, Epcot Center och egna vattenparker för att nämna några. Plötsligt ser vi Hogwarts – slottet där Harry Potter går i skolan. Dit ska vi i morgon!

Vi checkar in på Island One Resort Island i Kissimii direkt söder om Orlando. Trots alla goda omdömen om hotellet på nätet som vi lästa innan vi bokade känner Anders vibbar av att bli lurad när han möts av en riktig försäljartyp som vill kränga biljetter till parkerna på alla sätt.

Nåväl, poolen är fin och vi har en stor 3-rummare med kök, tvätt, diskmaskin, bubbelbad och allt. Linn och Jenny tar en tur till närmaste Publix och handlar mat. En spaning här: flera hyllmeter majonäs, flera hyllmeter sirap till pannkakorna, oändliga fina tårtor och cup cakes – det finns allt och det finns väldigt mycket av allt. Det är kul att handla utomlands!

Bad mat och sova. Anders och Jenny köper ändå biljetter av försäljartypen – vi får över 100 dollar billigare för en dag på Universal mot ett löfte om att vi tar en gratis frukost på Radisson rakt över gatan och fyller i ett formulär om hur vi gillar deras hotell. ”No time obligation”. OK, vi tar väl det, men troligen är det något lurt, vi ser vad som händer – inställning: ”det blir i alla fall kul att se vad de tänker hitta på”.

Bäst med dag 14:

·         När jag skrämde Linn, Ebbe och mamma med svärdfisken

·         Golfbanan

·         Badet i djungeln

·         Löpturen på stranden med Jenny

·         Badet i Atlanten

Solen skiner från molnfri himmel och äntligen ska vi ha en heldag vid poolen. Vi är vita och solen är stark så vi smörjer in oss noga och konstaterar att det finns glittrande solcremer…

Vi solar, gör lite läxor, badar en massa, gräver ännu mer i sanden och pratar lite med några svenskar på hotellet. Mitt på dagen är vi inne och konstaterar att vi är lätt röda så på eftermiddagen är vi försiktiga med solen.

Vi har läst om att det finns en hel del piratskatter längs guldkusten där vi är och Ebbe har funderat mycket kring detta. Jenny och Ebbe ger sig därför ut på skattjakt längs stranden. Ebbe tror det kan bli svårt att hitta något eftersom det är så mycket folk här och de har säker också letat som vi. Är man tillräckligt envis (som Ebbe är) så går det bra ändå. Förutom snäckor och stenar hittar han en dollar och en hel massa leksakssoldater som någon gömt i sanden och han är såklart mycket nöjd!

På kvällen märker vi av att vi alla (utom Ebbe) blivit rejält röda – hu vad solen tar! Vi tar en kvällsmat hemma igen och tittar på alla de ”Steam-punk”-besökare som bor på hotellet. Där pågår något så ovanligt som en steam-punk-konferens under flera dagar. För alla er som inte vet vad Ång-punk är så kommer den förbluffande förklaringen här: Viktoriansk science fiction. Man klär ut sig och ”lajvar” och vi pratar tidsperioden mellan 1:a och 2:a industriella revolutionen. Hotellet är fullt av folk med korsetter, mantlar, underliga glasögon och annat kul. På kvällen spelar världens mest kända steampunk-band. Det ni!

Bäst med dag 13:

·         Att vi hittade skatter

·         Att vi fick bada och sola

·         Att solen slutade lysa till slut

·         Det var dåligt att jag blev röd, det kändes lite som att smörja in sig med chili

·         Ång-punkarnas bal

Idag blåser det och det är alldeles mulet. Vi bestämmer oss för att besöka några av de 5 miljoner alligatorer som lever i USA och just de här bor i St Augustines Alligator farm. Vi blir alla lätt tagna av alla dessa bestar, de är stora, ser uråldriga ut och verkar halvsova men kan blixtsnabbt fånga ett smaskigt byte. Tur att vi går på en träbro över alla dessa simmande alligatorer.



Vi är inne i något slags träsk och här häckar allsköns fåglar vilt så vi är omgivna av fågelskådare med enorma objektiv och ser hur trädstorken matar sina ungar och hur den lustigt vita och burriga Snowy egret (häger) grälar på de som kommer för nära hennes bo med ungar. Självklart visas matningen upp för oss besökare och vi får också se tre av landets 30 hittills funna albino-alligatorer, de ser ut att vara gjorda i marmor! Ebbe ser en ekorre som äter ur handen.

Det spricker upp på eftermiddagen och medan Ebbe och Hugo gör ett stort slott på stranden (tänk snöhög med gångar hit och dit fast i sand, den är makalöst bra att bygga med här i Daytona) så springer Jenny och Linn på stranden (tätt följda av ett par pelikaner till Jennys glädje). Mer bad i poolen där Hugo bollar med en fransk kille och vi avslutar med otroligt god Floridamajs, hemlagad tortillini och mörk choklad till efterrätt. Skönt att äta ”hemma” tycker alla.




Bäst med dag 12:

·         När de matade alligatorerna, dom blev så snabba då

·         Albino-alligatorerna

·         Träsket fullt med alligatorer och alla fåglar

Utvilade! Anders kommer in efter en kaffe och morgontidning på närliggande Waffel House och berättar om den strida strömmen av inte alltför smala amerikanska familjer som kommer in och beställer inte alltför sunda frukostar. Spaning igen: Vad sägs om att servera sina barn följande frukost: CocaCola, våffla dränkt i sirap, bacon och att sedan ta med det som blir över i en doggy-bag för att kunna äta lite till om en stund? Hu, där vill inte vi äta frukost!

Packar klart och går till Magnusons frukostrum (det var så bra att frukost ingick i det pris Anders igår prutade till sig – han är bara bäst på att förhandla till sig billiga rum!!). Closed! Vi ser oss omkring efter alternativ och vad finns att erbjuda? Jo, nyss nämnda Waffel House…. Vi bestämmer oss för att göra ett studiebesök i flott och socker och blir inte besvikna. Vi får tvätta händerna även efter maten för det klistrar om fingrarna efter all honung, sirap och smör.

NU är vi snart i Florida och vi ber Ebbe förklara hur han föreställer sig Florida:
-En park
-Folk som vill bli bruna och som är bruna
-Vi är nog vitast där

Temperaturen stiger snabbt nu, 72, 77, 79 Farenheit och solen bränner genom rutan. Ingen idé att ha räkna-palm-tävling längre… Vi svänger av ner till St Augustione, även detta en pärla av det gamla fina slaget med vackra hus och lyxiga båtar i marinan. Vi bestämmer oss för den vackra A1:an längs vattnet ner till Daytona och plötslig svävar 4 pelikaner precis bredvid oss. Jenny jublar, har aldrig sett dom vilda förr. Det kommer fler – pelikaner överallt som leker i vindarna vid vattenbrynet.

Vi började söka hotell i Daytona redan igår och det ser mörkt ut, troligen för at det är fredag och helg precis när vi kommer dit. Vi vill stanna flera dagar på samma ställe nu och då önskar vi oss ett hotell vid stranden med pool. Vi provar att googla på Daytona beach + Resort och bingo – Hotel Daytona Beach Resort har ett fåtal rum kvar och det är bara några km dit. Skynda! Tänk om dom tar slut! Kan det vara så bråttom? Anders, Linn och Hugo rusar in i receptionen och kniper faktiskt det sista rummet just som killen i receptionen tänker ge bort det till en kund i telefonen.

Vi har tur! 2 rum och kök med balkong mot pool och strand. Vi tar en snabb Take-away från Anders favoritställe Dennys mitt över gatan innan vi skyndar ner till pool, sol och strand, Ljuvligt! Ebbe ritar/formar hela familjen och släkten i sanden och det tar flera timmar innan Zigge, Henrik, mormor och alla andra är klara. Ett sant konstverk och i morgon ska han göra djur. Vad får han all fantasi ifrån?






Hugo och Jenny kastar rugbyboll medans Linn och Anders tar en joggingtur längs stranden. Linn tar av skorna och springer i vattnet – det ser härligt ut när vattnet sprutar och hennes hår fladdrar i blåsten! En kvällstur med bilen för att spana in Daytona Beach och vi landar på Dennys för att provsmaka Anders favorit-efterrätter – det räcker med två att dela på för alla oss fem.

Bäst med dag 11:

·         När jag gjorde sandgubbar på stranden

·         När jag till slut vågade göra sidoplask i poolen

·         Att jag åter fick äta på favoritsnabbkedjan Dennys

·         När vi sprang på stranden

·         Att få ett ”hem” flera dagar i rad igen – och ett sådant fint hem!

Soluppgång över Atlanten klockan 06:43. Det mörkt rosa övergår till glödande orange och plötsligt stiger ett glödande klot över horisonten – det går snabbt och plötsligt är det ljusan dag. Vågorna fräser in över den platta vita stranden och vi gör som Ebbe föreslår – vi tar en promenad på stranden direkt efter frukost. Sand mellan tårna, vatten på fötterna, en uppspolad manet och snäckor. En strand är alltid en härlig plats att vara på. Trots en något kall vind (ovanligt kall enligt de som bor här)så ligger soldyrkare här och var. Vi vill vidare söderut mot värmen och planerar en lång bilfärd även idag, vilket passar bra eftersom Ebbe ändå känner sig hängig och kan sova och vila i bilen.

Tanger Outlet lockar dock med billiga skor så vi cruisar åter norrut någon mil förbi alla dessa surfbutiker och golfbanor (med blåfärjat vatten i sina otaliga vattenfall) och inhandlar Converse och Vans. Tjejen i Conversebutiken tror inte sina ögon när vi lägger upp sex par skor på disken, men kostar de 350 kronor styck så passar man som Svensk banne mig på :-)

På vägen (3:e gången gillt förbi surf&golf) rycker vi ”Taco Bell to go” och vi vill ha 12 soft taco och en soft bean – man börjar lära sig….. Färden går långsamt söderut för väg 17 är trafikerad av soldyrkare som inte har ett dugg bråttom och rödljusen är många. När vi så äntligen kommer ut på en dubbelfilig bred väg men en bra raksträcka trycker Anders gasen i botten och palmerna susar förbi medans vi pratar på om hur skönt det är att komma framåt och söderöver.


Det är nu det som inte får hända ändå händer! Blåljus bakom bilen. Anders ser det i backspegeln och undrar vad polisen ska jaga nu då. Hugo ser det i sin backspegel och noterar att den verkar jaga oss. ”Pull over and turn out engine!”. Ett snabbt och lite nervöst rådslag i Suburban:
-Pappa prata dålig engelska så dom fattar att vi är utlänningar
-Låtsas att du inte fattar miles/hour
-Dom tar dig väl inte???

Mannen i bilen med blåljusen tittar in genom passagerarrutan och presenterar sig myndigt som Sheriff från Georgetown County. Han vill se körkort och papper på bilen.
Anders presenterar sig på mycket knackig engelska som Anders Lindgren fråm Sviden. Han bekräftar att han har drajvers lajsens och letar bland alla sina papper och hoppas hitta det där uthyrningspappret som han stoppade ner någon gång någonstans bland alla sina pappershögar. Bingo och en lättnadens suck när den kommer fram. Linn håller på att bryta ihop i en skrattattack bakom sin kudde och vi andra har hur svår som helst att hålla oss allvarliga.  

Sheriffen tar papper och körkort och går tillbaka till sin blinkande bil och vi börjar prata vilt. Vad kommer hända nu? Hur fort körde du? Kan dom ta kortet eller ta dig? Det här blir ett kul minne, ingen fara. Vi skrattar åt Anders spelade dåliga engelska – nu får han inte plötsligt byta till bra engelska för då blir han säkert arg om vi luras! ”Han kommer tillbaka!”. Sheriffen lutar sig in genom rutan och tittar barskt på Anders igen. ”On this road the maximum speed limit is 60. And you where driving 79."

-Jes?

“Take this as a warning”. Han räcker over ett papper med stämplar på, önskar oss en fortsatt trevlig resa och går till sin bil och stänger av blåljuset. Ett lättnadens jubel i Suburban och vi skrattar så att tårarna rinner. Andra gången Anders åker fast i USA. Första gången hade han diplomatpass och kunde inte tas och nu tror vi att sheriffen tyckte att det var för krångligt med utlänskt pass och hyrbil så att han helt enkelt inte orkade ta tag i det utan lät oss köra iväg så att han kunde ta en kaffe på Starbucks istället. Hur som helst – vi kan rulla vidare och jag behöver väl inte säga att vi numera håller koll på hastighetsmätaren?

Redan hemma hade vi bestämt oss för att vi ville se Charleston och staden ligger bekvämt på vägen. Vi känner att vi riktigt tycker om den här staden så fort vi kommer dit. Hus i ljusa färger med generösa verandor och lummiga välskötta trädgårdar. Jämna rader av parkerade bilar modell lyxiga (en hel del Volvo). Vi parkerar inne i city och promenerar iväg med Ebbe inbäddad i en filt i vagnen. En marknad lockar och Hugo inhandlar en liten hund som är svetsad av muttrar och brickor. Vi ser en restaurang ”Bubba Gump Shrimp”, kliver in och blir glatt överraskade! Det är ett helt koncept byggt på filmen Forest Gump med prylar från inspelningen med bl a den berömda chokladasken, souveniraffär med oemotståndligt utbud, meny utformade som pingisrack och så vidare… God mat och många minnen från filmen senare tar vi oss tillbaka till bilen och stuvar in oss. Jenny rattar mödosamt ut och några andra förare flinar åt tjejen som försöker baxa ut fetbilen från den trånga parkeringen. Det bjuder vi på!

Nu är det segt att köra trots att vi är på snabba Interstate 95. Vid 23-tiden tröttnar vi och svänger av vid en av dessa otaliga ”Lodging”-skyltar. Efter lite letande kan vi backa upp mot vår egen ytterdörr på Motell Magnuson och det är stort, fräscht och helt perfekt att lyfta in väskorna och somna bums.

Bäst med dag 10:

·         Soluppgång över den brusande Atlanten

·         Mina Vans (skor)

·         Att inte polisen tog pappa

·         Buba Gump Shrimps i Charleston

·         Att somna på Magnusons

Trodde ni att vi åkt till USA för värmen och solen? Det trodde vi med, men i morse snöade det! Vi är ca 3500 ft högt och det är svinkallt och blåsigt. Den planerade vandringen idag längs vattenfallen vid Big Meadow fryser så att säga inne och det är lika bra det med tanke på Ebbes temp. Frukost intas med en svindlande utsikt och goda våfflor så nu står vi oss en bra sträcka. Lite shopping av parkprylar (hatt, gossig björn, vykort) och sen iväg. Vi glider ner genom det amerikanska inlandet och 33:an tar oss via Standardville, Ruckersville och Gordonsville medan höjdmätaren sjunker och temperaturen stiger. Farenheit => Celcius, ett ständigt räknande…

Nu gör vi spaningar på hus - allt från något som liknar ombyggda byggvagnar till lite finare villor med hammock hängande på verandan. Utanför står i regel en pickup och så är det brevlådorna, dessa TYPISKA brevlådor vid vägkanten.

Den tidiga våren övergår till riktig vår medan vi gungar vidare, nu på 64:an mot Richmond.

Dags för lite spaning igen mina vänner (vi kan inte låta bli):
-Detta är SKYLTARNAS land (överallt och om allt och jättestora)
-Avfarter mot matställen minst var 10:e minut
-Avfarter mot sova-ställen minst var 10:e minut
-Detta är BILARNAS land (stora bilar, många bilar, bekväma vägnät, bra tempo)
-Truckar (lastbilarna i USA är roligare och mer ”personligt fixade” än de vi ser på E4:an)
-Detta är KONSUMTIONENS land (man kan köpa allt, överallt och när som helst på dygnet) Förbrukning tills man storknar – allt är engångs….

Våren övergår i sommar och vi kör av till 95:an riktning Miami!

Vi åker, åker och åker och det blir mörkt (det går fort, ingen lång skymning här inte). Hungriga blir vi och en Mc Donalds in the middle of nowhere bjuder på VM i häng  (vi pratar till knäna) och ett ovanligt bullrande gäng killar som får oss att kolla att vi låst bilen både en och två gånger….

Dags att tanka och åter går tankarna till detta bilarnas land: 7 kr/liter och då svallade ändå vågorna höga om de dyra priserna på debattsidan i gårdagens nummer av USA Today. Det måste nu nämnas att vi trots att vi hyrt en fet bil ändå har hyrt en etanolbil.

MEN trots att vi letar HITTAR vi ingen etanol….

Vet ni vad – vi närmar oss nu Atlanten. Och vet ni hur vi vet det? Jo, Ebbe sätter igång en tävling om vem som ser mest palmer. ”Ett poäng för en palm, två poäng för palmer på rad och tre för palmer huller om buller”.

Vi bokar ett rum i Myrtle Beach där vi sitter i bilen. Nu är det faktiskt dags för en spaning till och det gäller ”vad man behöver för att klara en resa till och i USA”:
1. Pass (så att man kommer in – om man inte har någon tumme som liknar någon förbrytare vill säga….)
2. VISA (så att man kan betala)
3. Paddan (surfplattan med det efter-många-om-och-men inköpta SIM-kortet från AT&T)

Paddan gör GPS i bilen fullständigt överflödigt (vi kan via Google Maps zooma in på nivån Starbucks i hörnet 17:e Ave/13th street). Med Paddan kan man på mindre än 1 minut få svar på alla de frågor man funderar på när man sitter och surrar i bilen på vägen (-Var det faktiskt idag för 100 år sen som Titanic sjönk??). Med Paddan kan man på ett par sekunder hitta närmaste Taco Bell i förhållande till där man själv befinner sig. Teknik när den är som allra bäst!!

In på väg 17 – den med palmer – och NU börjar det rocka. Butiker, restauranger, glidarbilar, shower, minigolfbanor – ja vi blir helt bländade redan två mil innan vi ens når Myrtle Beach….. 50 surfbutiker och 30 minigolfbanor på temat pirat/safari/störtade flyplan senare når vi hotellet som vi bokat och som är SÅ sunkigt!



Tur att vi kan dra oss till minnes våra spaningar på vägen ”dirty dicks crabhouse”, ”fat mans dream eis cream and burgers” med flera innan vi somnar till draget från den skeva ytterdörren och en bullrande aircondition. Detta dock efter 1 timmes väntan på extra lakan som skulle hämtas från grannhotellet…. Vi passar självklart på att provhoppa sängarna (som alltid) :-).

Bäst med dag 9:

·         Inte hotellet i alla fall!

·         Utsikten från Apalacherna

·         När våren övergick i sommar

·         Infarten till Myrtle Beach var grym (golfbanan där planet hade kraschat)

·         Att vi var framme och såg, luktade och hörde Atlanten

·         Coolt med snö och att vi såg hjortar i Apalacherna

Det är kväll den 10:e april. Nedanför oss ligger bergryggarna på rad i skymningen i olika nyanser av blått. Solen är precis på väg ner och vi befinner oss högt uppe på bergryggen av Apalacherna i Shenandoah National park. Ebbe somnade efter en sen eftermiddagsfika i vår ”cabin” och vi låter honom sova en riktigt lång natt, det kan behövas eftersom han har ont i halsen och är rejält varm. Anders, Linn och Hugo njuter solnedgång från lobbyn. De gick dit för att göra lite läxor och prata med folk framför brasan och de kommer hem glada och nöjda efter en kolmörk promenad under en gnistrande stjärnhimmel.

Vi kom iväg i morse efter en lång skön morgon och styrde bilen västerut på 66:an. Våren är grön grön grön och det känns nu att vi rör oss bort från stadens brus och ut på riktiga landet. I den lilla staden Front Royal är det som om tiden står still. En huvudgata, en mack och ett dött köpcentrum där löven virvlar runt parkeringens parkerade pickups. En italienare som serverar enorma portioner (varken fettfri eller god) och en dollar-store med en något trött kassörska. Hugo får så mycket ost på pizzan att han vägrar äta den - nej vidare mot naturen vill vi!


Vid infarten till nationalparken välkomnar oss den klassiska parkvakten i khaki och hatt. Ebbe mår illa och får sitta fram (äntligen tycker han). Vi läser på om parken och får höra att svartbjörnar siktas som senast i går. De som campar får nogsamma instruktioner om hur de ska hänga upp maten i påsar i träden och att man inte ska torka av mat (om man lagar mat ute) på kläderna. Matlukt lockar till sig björnar….

Vägen genom Shenandoah heter Skyline drive och det är för att den drogs just längs bergskammarna när den byggdes för drygt 80 år sedan. Det finns 75 utsiktsplatser att parkera vid längs den 15 mil långa vägen, vart och ett värt ett foto så vi stannar ofta och njuter (sol och blå himmel fortfarande…). Ekskogarna är just på väg att slå ut och mellan träden ser vi vackra skira blommande träd i lila (Red bud) och vitt (havtorn).

Nu har vi alltså checkat in på Skyline lodge och i morgon ska vi vandra längs vattenfall och hoppas att vi inte träffar på någon av parkens många björnar (men gärna en skunk eller chipmunk)!

Bäst med dag 8

·         Utsikten från Skyline drive långt över dalarna och nästa bergskedja

·         Inget var så jättebra idag

·         Att jag fick sitta fram (Ebbe)

·         Läxläsning och mys i lodgen på kvällen med Linn och Hugo

·         Naturen där de rosa och vita blommande träden bröt mot den skira grönskan

Idag ska vi se på monument. Det kan tyckas lite trist, men är man här MÅSTE man se monument och byggnader och det kommer visa sig att det till och med blir kul! Vi börjar såklart med det viktigaste – The White House. Obama har dagen till ära bjudit in 25 000 av sina kära medborgare att måla påskägg i sin trädgård och över oss cirklar militären som envisa myggor i sina helikoptrar och poliserna duggar tätt (säkerhet, mina vänner, ständigt denna säkerhet).  Huset ÄR vitt men känns mindre än man tror att det ska vara. Vi blir avundsjuka på hans gröna fina gräsmatta och undrar om Weibull kan fixa en sådan åt oss i Bromma. Undrar hur många som jobbar i Baraks trädgård?

Runt hörnet tronar den enorma pinnen Washington Monument upp sig och vi kastar frisbee i vårvindarna på ängen nedanför.



Vi strosar och Hugo rullar längs the Mall och vi stannar till vid minnesmärket från Vietnamkriget och de tusen och åter tusen namn som är ingraverade i de svarta stenarna längs vägen. Mäktigt. Vid ena ändan sitter en äldre man med ”Vietnam veteran” på sin keps och vi funderar kring om vi ska se honom som folkets hjälte? ”These people gave their life to save our country” säger pappan till dottern bredvid oss.

Lincoln ser ut som han alltig gjort där han sitter vit och ståtlig i sitt ”Memorial” och blickar ut över The Mall mot Capitoliums vita kupol. Vi ser Martin Luther där han talar från just denna plats på Youtube med det är soligt och svårt att se så vi beslutar oss för taxi till Georgetown och mat.

HÄR har vi de mysiga kvarteren. Anders hängde mycket i krokarna här under sitt år på Ambassaden i Washington (tänk att det är 18 år sedan…). Vi chansar och går in på en av de otaliga mysiga restaurangerna och BINGO! Här serveras stadens världsberömda ”frozen hot chocolate” (såklar modell big size med 5 sugrör) och vet ni vad – de har ett världsrekord här: världens dyraste milkshake. Vill man ha denna för det facila priset av $1000 så måste den beställas 48 timmar i förväg. Då flygs specialchoklad in från 3 olika länder och blandas med det finaste av det fina innan man slutligen strör lite äkta guldflagor på toppen. Served!

Menyn är en av de trevligare vi sett och maten sviker inte – nöjda (och återigen PROPPmätta) kliver vi ut i solen igen. Hugo har nu en bultande blåtira under ögat efter att ha vickat på stolen framåt in i bordskanten men humöret är det ändå inget fel på. Lite fönstershopping och sen börjar vi längta efter vår hyrbil så vi tar metron till Ronald Reagan Airport och Alamo car rental.

Det är nu vi möter arschlet. Ja ni får ursäkta ordvalet men han går numera under detta smeknamn och ni kommer snart att bli varse varför. I Sverige har vi bokat bil – vi sökte länge efter bästa pris och har klickat i alla försäkringsrutor som går innan vi dragit det på VISA-kortet. Bilen ska lämnas i Orlando och det ingår fria mil och en full tank i den Chevrolet Tahoe som bilfirman lovat oss via nätet (jodå, Anders har t.o.m. ringt från nya sim-kortet och dubbelkollat för vi har tänkt oss en riktigt fet amerikansk bil denna resa). Bakom disken till Alamo tronar så arschlet och han ler vänligt när han tar sig an vår bokning. Får vi en Tahoe kontrollfrågan Anders och då tar mannen fram sin blädderbild på bilar och visar oss. Han hummar lite, ser på oss och gissar att vi har en del bagage att stuva in? Javisst! Men då skulle jag hellre ge er en större bil, och han visar bil efter bil den ena fetare än den andra och pekar på antal passagerare och väskor för var och en. Vill vi ha DVD med? Toppen för barnen på långa resor (han har själv barn). Vad snällt tänker vi, det blir väl bra? Fast KAN vi köra sådär feta bilar och vad drar de för bensin egentligen? ”I´ll give you this car WITH DVD for 20”.

???

Jaha, utöver det vi redan betalat skulle vi lägga 1500 spänn för att ha mer space och en DVD. Knappast! ”OK, I have a good day today, I´ll give it to you for 15”. Vi är nere I 10 extra dollar per dag innan han inser att han måste kliva vidare till steg 2 i “lura-av-turister-extra-pengar-jobbet”. Han ska nu visa oss på plats uppe i garaget så att vi kan SE och KÄNNA. Där hänget DVD i taket på bilar och de är stora. Visst, men vi tar den där bokade Tahoan, den är stor nog och vi tittar hellre ut genom fönstret än på en DVD.

Nu byter han ansiktsuttryck och skriker åt någon underhuggare att fixa fram en Tahoe utan DVD. Vi skriver kontrakt och han försöker i tur och ordning lura av oss extra för en extra förare (ingår), extra för full tank (ingår) och extra för barnstol (har vi köpt själva på OKQ8 och släpat med). Han frågar barskt var den är (på hotellet) och ryar då att Ebbe får gå hem för han tillåter inte att man lämnar hans garage utan barn i barnstol.

Dom letar. Vi väntar. Vi börjar gissa att de inte HAR någon Tahoe utan DVD. Bingo! Fram rullar istället den där fetaste Chevan han visat oss (utan DVD) och han säger surt ”I´ll give you this car. It´s bigger than Tahoe and I´ll give you it for free”. Sen går han tillbaka ner.

Nu börjar det bli riktigt roligt. Vi går runt bilen och den är inte riktigt ren sedan förra uthyrningen (hans sista hämd?). Vi vinkar på en kille som jobbar där (en trevlig en visar det sig) och pekar kritiskt på smuts här och tuggumi där. Han kör genast ner och städar och kommer snabbt upp och ursäktar sig att han inte fått bort allt. Vill vi ha en annan bil? Fram kommer då den fetaste bilen med DVD som arschlet skulle haft 20 extra för per dag. Vi ler åt varandra. Den luktar dock sunkigt tycker Linn och fram kommer då en sprillans ny (bara 300 miles) Chevrolet Suburban. Vi tackar och glider iväg. Fast först måste vi veva ner rutan och kolla hur 17 man KÖR bilen (automat javisst, men var är SPAKEN?). Bil-ointresserade-Lindgrenarna checkar ut och rullar iväg som vinnare.

Håkan S – du brukar göra spaningar kring alla SUV:ars moder och vi har en ny spaning för dig: Vi sitter i alla SUV:ars mormor – fy 17 vad den är stor!

Vi brukar säga att GPS är för veklingar och att man alltid får se något nytt okänt om/när man kör vilse. Det blir vi varse redan efter 3 minuter när vi glider förbi vår avfart vidare upp mot norra USA J. Vägen följer en ravin och vi omges av skira bokskogar. Det är vacker och vi svänger av och återvänder genom lummiga (och förmodligen svindyra) förorter för att slutligen fastna en dryg timme bland alla de 25 000 som målat färdigt äggen i Obamas trädgård.

Slutet gott allting gott. En kväll i hotellpoolen och lite bloggskrivande innan vi släcker för kvällen strax före midnatt. Nu är vi inne i USA-tid och i morgon ska vi vidare till Shannandoah National Park där vi kanske får se en skunk eller en björn.

Bäst med dag 7:

·         Att arschlet blev så ägd

·         Att vi fick bilen

·         Vita huset

·         Att vi till slut visste vilken bil vi skulle få och att vi fick en ren bil

·         Den stora milkshaken

Idag är det museumsdag. Washington måste vara en av världens museumstätaste städer och det är trevligt nog gratis att besöka alla dessa fantastiska utställningar. Världens mest besökta museum lockar mest och vi kliver in genom säkerhetskontrollen (såklart, behöver snart inte påpekas längre) till Air and Space museum. I den enorma entrésalen hänger Charles Lindbergs ”Spirit of St Louis” som tog honom som första man över Atlanten. Bredvid hänget sputnik och en tidig rymdkapsel. För att inte tala om stenen från månen som man får känna på (fast den är pytteliten). Vi får en trevlig introduktion till museet av en av alla dessa oräkneliga service-minded amerikanare som är ”till er tjänst” hela tiden.  Föst ut och absolut bäst är utan tvekan flygsimulatorn. Hugo och jag kliver (lite torra i munnen ska erkännas) in i ett litet mörkt utrymme där vi blir fastspända från topp till tå. I taket en röd nöd-stop-knapp. I övrigt varsin spak och en rörlig modul som ska snurra och vika sig allt efter hur piloten Hugo styr oss. Lite försiktig är han efter take-off, men plötsligt hänger vi upp-och-ner och mamma skriker till. Vi försöker sikta på några plan att panga på och plötsligt är det hela slut. Vi vill åka mer!!! Nu är det Linns tur att ratta spakarna och man kan säga att Anders ser lite blekare (men nöjd) ut för hon snurrar vilt när hon flyger!

I iMax-bion ser vi några modiga astronauter (naturligtvis nationens hjältar) som lagar Hubble-teleskopet och därmed ger oss chansen att se ända ut i rymdens alla hörn. Det ÄR svindlande med alla galaxer utanför vår – tar det slut eller ska rymden snarare ses som en pågående process? Det svindlar!

Musemshopen är bättre än någonsin och Ebbe hittar ett spännande kulspel som kompensation för att han var för kort för att flyga simulator. Ibland blir världen ändå rättvis till slut :-). Efter att ha kikat på månlandare och världens första flygande flygplan så det dags för lunch på stället där de plötsligt sköljer vår salladskyckling i brunt vatten (så vi äter inte särskilt mycket där). Killarna styr hemåt mot en lugn efter middag i lobbyn och Jenny och Linn vill se mer av både vårsol och museum. På andra sidan The Mall finns stadens 2:a mest besökta museum – det fantastiska naturhistoriska museet. Mumier (flera stycken), stenar från mars och månen (nu i större format), världens största diamant (mäktig) och ett rum fyllt med flygande fjärilar. Här skulle vi kunnat gå en hel dag! Efter att ha läst om den spännande upplösningen på gruvdramat i Chile och sett kapseln som räddade gruvarbetarna upp från underjorden så avslutar vi med en rundvandring bland prisbelönta naturfotografier och förundras över såväl motiv som fotokonst.

Vi travar vidare kvarter efter kvarter upp mot National Geographic museum och deras utställningar. Det är söndag och staden är stendöd. Allt är fint och rent. Stora hus i sten, ofta vackert utsmyckade med oklanderliga rabatter framför. Men det är dött – inte bara för att det idag saknas människor utan det är verkligen inget liv i innerstaden (men väl utanför som vi upptäcker nästa dag). När vi ska hem är vi VÄLDIGT trötta i benen! Tunnelbanenedgång efter nedgång är stängd klockan sex och tack are Linns goda humör orkar jag leta vidare och till slut landar vi hemma med resten av gänget på en mexikansk restaurang med enorma portioner.

Bäst med dag 6:

·         Naturhistoriska museet

·         Rymd-shopen där man kunde köpa äkta rymdmat

·         Solen och våren

·         INTE kycklingsalladen!

·         Flygsimulatorn

Idag ska vi resa till Washington DC. Vi har bokat en buss (1/4 av priset mot tåg som vi först tänkt) och kön ska enligt uppgift starta vid ”den röda pålen utanför delin”. Vi är i MYCKET god tid. Vi pratar över en timme. På så sätt hinner vi se New York vakna från vår plats vid väskberget. Jäktade finansmän och kvinnor på väg mot sina viktiga arbeten i något av alla höga hus, turister som med kameran om halsen fäster blicken mot skyn och toppen av skraporna. En luffare släpar sig förbi i sakta mak – på fötterna har han plastpåsar och huden på hans bara ben är sprucken som en torkad leråker. Ett tänkvärt möte. Eftersom vi tveklöst står först i raden vid den röda pålen får vi bästa sätena och när vi rullar sydväst mot landets huvudstad är det som om våren slår ut ännu mer längs med vägkanten. Bokskogen är exakt sådär som mamma vill se den i Skåne varje år, Hugo räknar till över 20 rovfåglar över oss och blommande träd i lila, vitt och rosa bryter vackert mot den skira grönskan i skogen.

En robotfilm, lunchmacka och 4 timmar senare rullar vi förbi Obamas vita hus och drar åt handbromsen. Welcome to Washington DC! Fortfarande sol från blå himmel och det är varmt! Hur vi lyckas packa in oss i en vanlig cab är med bagage och allt är oss fortfarande en gåta, men fronten på bilen pekade uppåt istället för framåt när vi rullade över Potomac River på väg till Crystal City där vi skulle checka in. Ännu ett hotellrum som gjort för att hoppa i sängar. Hemma har vi enkla resårmadrasser som funkar bra att hoppa på. Här har man dubbla resårmadrasser som ger en grym svikt mellan de båda king-size som vi delar på. Ebbe får en alldeles egen säng som han trivs i med sina 6 kuddar som han samlar in varje kväll från oss andra (vi har ändå så at det räcker…).

Vi får en lugn och skön eftermiddag på rummet där vi ritar och gör läxor. Efter kvällsmaten hos Italienaren på hörnet går Hugo och Jenny hem och bäddar ner sig framför de 100-tals kanalerna på TV:n. Vi fastnar för golf där svensken Hansson just leder Masters tätt följt av Shrek 4. 3 timmar senare och 100 dollar fattigare landar Ebbe, Linn och Anders på hotellet. De har gjort en heroisk insats för att skaffa kontantkort till telefonen och surfkort till iPaden. Det senare vållade stora svårigheter och de fick gå mellan olika affärer och operatörer tills Anders till slut tappade sitt oändliga tålamod (ja det händer, men är sällsynt) och skällde ut försäljare och chefer efter noter. Det hjälpte inte – regler är regler och befogenheterna är tydligt avgränsade så här gick han bet. MEN ”paddan” funkar och det är glädjande för den är till stor hjälp och glädje under all den sightseeing genom staden med alla historiska inslag och händelser som vi vill visa och läsa på (vi ser t.ex. Martin Luther King tala ”live” på exakt samma punkt där han stod 1963 – teknik när den är som bäst J).

Bäst med dag 5:

·         Att bussen var fin och gick snabbt

·         Att vi kom fram

·         ”Inte inköpen av sim-kort i alla fall!”

Idag ska skateboarden testas i sällskap med vännerna Felix och Fabian! Frukosten är hur full som helst när vi numera kommer ner i vanlig USA-tid. Vi armbågar oss fram till husets sista bagel och sörplar i oss av det amerikanska kaffet (inte som hemma). In mot stan och en tur med Staten Islandfärjan ToR för att se Frihetsgudinnan och den berömda siluetten av Manhattan och Brooklyn Bridge. ”Hon var mindre än jag trodde”.





Vi kryssar oss förbi turistguiderna och passerar den berömda Wall-street-tjuren på väg upp mot Ground Zero. ”Did anybode mention safety first?” Jodå, av med alla väskor och genomlysning av dem och oss. Skateboaren konfiskerades genast och till slut fick vi komma in i den park som med sina två fyrkantiga vattenfall ska påminna oss om de drygt 3000 som dog den 11 september 2001. De är mäktigt att se vattenfallen med alla namn ingraverade längs kanten. Runt om oss byggs nu två nya torn som ska bli ännu högre och mäktigare än WTC var.

Vi är hungriga, men tvingar oss ner i tunnelbanan för att kunna ta en bit mat i Williamsburgh istället. Googlar man New York och turist hemma så kan man ge sig på att det dyker upp en massa tips om hippa ställen i hippstertäta Williamsburg. Vi försöker utröna exakt vad en hippster är och det verkar finnas gott om ämnen för detta från första stund när vi kliver upp på Bedford ave. En svens flagga på ett konditori – här köper vi chokladboll av en äkta amerikan som missat sockret i receptet när han bakade. Nåja, vi höjer energin snabbt med varsin pizza-slice och lånar toan på århundradets klottertätaste restroom. Skateboarden under armen – dags att leta upp den där skateparken vi ska möta Maria och killarna i. Vi sjunker ner i solen och får en liten bränna medan killarna rullar på.



DN skrev för ett par veckor sedan om NYs hetaste café – Blue bottle café – och självfallet ligger det på en halvt osynlig bakgata bakom en helt osynlig dörr. Här kaffe-nördas det på högsta nivå med blend från Etipien och alla världens andra hörn som rostas, bryggs och serveras efter konstens alla regler och hur mysigt som helst. För den som åker dit – missa inte deras ingefärsbrownie! Vi pratar grova trådar i smeten….

Staffan och Stella dyker upp och vi travar vidare via en bakgård där två små flickor leker glatt. Åter på Bedford Ave möts vi av en kille som stående på en skateboard rullar nerför gatan spelandes på en trumpet. Glömmer det aldrig – han hörs vida omkring. Nästa möte är en trummis som rockar loss i sin ensamhet framför sin garageport. Guiderna om NYC har rätt – här ÄR det härligt oförutsägbart. Berlin fast på andra sidan Atlanten. Vi landar i en tågvagn där flickan från Israel visar dagens meny som bygger på vad lokala slaktaren och åkern haft att bjuda. Gott och absolut über-cultigt ställe! Skateboardarna hackar mot trottoarstenarna på väg bort mot tunnelbanan och en enorm fullmåne lyser upp vår väg. Vi kan nöjda konstatera att vi sett en bråkdel av vad New York har att erbjuda och vi gilla det. Alltihop!

Bäst med dag 4:

·         Att åka skate med Felix och Fabian

·         Middag i tågvagnen med familjen Ekholm

·         Chokladbollen

·         Trumpetaren i Williamsburg

·         Frihetsgudinnan och Ground Zero