lindgrenarna

Ebbes knän är inte alls bra och nu är två fötter svullna, en hand och han har prickar här och var (för er som blir oroliga nu kan jag säga att han mår mycket bättre nu!).  Vår kära vän världens-bästa-Eva-doktor talar tryggt om för oss olika alternativa diagnoser och vi tar oss till närmaste doktor för ett utlåtande.

Det är i dig värt en spaning! Vi får tips från hotellet och ringer upp Centra Care där en glättig reklamröst talar till oss i telefonkön ” When your family is sick or injured, there's only one choice: Centra Care. From broken bones and infections to stomach problems, Centra Care has the medical experts and urgent care technology to help you feel better again.”

Vi går in och får genast fylla I inte mindre än 5 formulär innan vi visas in I besöksrum med TV och Nickelodeon. Doktorn tittar på Ebbe och ger en vagare diagnos än Eva men håller med om att vi bör sätta in PC och blodprov tas för att kunna spåra tillbaka vad det kan vara när vi kommer hem (efter behandling). Han lyssnar på hjärta och lungor ackompanjerat av Svampbob fyrkant på den skränande TV:n och vi låter oss slutligen nöja med att om det blir sämre säker vi upp barnakuten. 2 timmar senare och med ett PC som slutligen finns att få tag på åker vi hem och vilar resten av dagen.

Vi måste nu få backa tillbaka till morgontimmarna och en studie i hur man lurar turister att köpa time-share-lägenheter men hur svårt det kan bli om turisten heter Mr Anders Lindgren. Det VAR såklart försäljning det var fråga om och Anders går över till killen på hotellet som sålde på oss biljetter till parken och som lovat ”bara frukost på Radisson”. Kommer tillbaka med fladdrande näsborrar efter att ha talat med både honom och chefer ovanför i rang. Vi åker iväg till welcome centre ändå och ger det hela max en halvtimme. En och en halv timme senare och en tur via golfbana, frukost som vi avböjt och någon modell som vi vägrade se senare lyckas vi komma loss med vår rabatt i handen och en erfarenhet rikare.  Hu! Hotellet vi bor på är bra, men det kommer INTE bli en bra utvärdering till hotels.com:s sajt!

Ebbe känner sig bättre vad dagen lider och vi har en skön em vid poolen där vi spelar spel i skuggan medan resten badar. Härligt!

Bäst med dag 16:

·         Alla klistermärken jag fick hos doktorn

·         Inte försäljaren i alla fall

·         Mysigt vid poolen på eftermiddagen

·         Leken med min trollstav, att jag blev så mycket bättre på att dyka

·         När jag och Ebbe studerade ödlor ihop, vi såg 10 st

·         Dagens intressanta studiebesök rörande både försäljningskonst och läkarkonst

Anders hämtar ut biljetter på något närliggande ”welcome centre” – ännu fler lurad-vibbar. Vi börjar misstänka att de vill sälja på oss time-share-lägenheter här i området. Bil mot Universal  Island of Adventures. Vi rullar in mot en bred infart anpassad till enorma bilköer och tar  ”priority parking” för 5 dollar så att vi kommer närmast ingången. Ingen av oss har tidigare sett såhär många parkeringsplatser på en gång – bäst att memorera Jurassic 404 som vi ställer oss på.

Efter (den obligatoriska) säkerhetskontrollen kommer vi in på området.
”Allt är mycket bättre än jag trodde”
”Det är som om de har byggt upp ett paradis”
”Det är helt otroligt – så mycket färger och saker – det är som ett sagoland”
”Känslan här inne är som om man vore inne i filmen Kalle och Chokladfabriken”

Vi tågar iväg till temaområdet Jurrasic park där allt kopplar till temat. Man kan äta på Pizza Jurassic, man kan äta Jurassic popcorn, man kan åka olika attraktioner uppbyggda som i filmen och över allt detta ligger filmmusiken. Det är otroligt välgjort! Vi har hört om och är förberedda på 2-timmarsköer, men till den första Pteranodon Flyers står vi max en halvtimme för att få flyga över parken under en jätteödla.



Dags för sådant som gör Jenny nervös. Vi kliver in i en slags båt där vi tillsammans med 30 andra blir rejält fastspända innan vi flyter iväg mot något som vi vet kommer avslutas i ett gigantiskt vattenfall. Båten flyter genom djungeln där olika dinosaurier rör sig, vatten sprutar ur geisrar och vi får veta en hel del om djuren och tiden de levde i. Vacker. Lugnt. Plötsligt tjuter sirener och vi flyter in i ”danger zone” – den park där man i filmen fött upp dinosaurier och där allt gått så snett som det kan gå. Dinosaurierna har tagit över – en kraschad motorbåt i en brygga, 2 dinosaurier som sliter i en khaki-skjorta (var är ägaren till denna?). En packlår som innehåller vrålande reptiler faller över oss och vi glider lodrätt uppför in i ett lagerhus där sirener blinkar, burar med dinosaurier öppnas och det är allmänt högljutt och läskigt (Ebbe får hålla för både öron och ögon här) – återigen extremt välregisserat! Avslutningsvis åker vi rakt mot en gigantisk T-Rex och i en dimma av rök dyker vår lilla farkost över stupet och jag blundar, blundar, blundar. 15 meter kastas vattnet upp i luften när vi landar i slutet av vår färd och vi är dyblöta. Jennys knän darrar, men vi jublar. Vad KUL-läskigt-killigt-dyblött det var. Vi gör det igen!!





Det finns torkmaskiner – typ gigantiskt torkskåp där man kan bli lite torrare för 5 dollar, men i solen torkar vi snabbt och efter lite fika tar vi oss mot det vi mest sett fram emot – Harry Potter-delen av parken. Tro det eller ej, men de har faktiskt byggt upp hela Diagongränd, med snö på taket och allt... Här finns rader av affärer och pubar som vi känner igen från filmen och vi går in i en godisaffär där vi handlar Bertie Botts Bönor till Gustav B. Uggleposten tar emot vykort till nära och kära och som bäst blir det när vi kliver in på Ollivanders där trollspöna väljer sin ägare och utför riktiga trolltrick framför våra ögon ”lumus” tänder en lampa och aguamenti vattnar hans blommor. Klart vi kommer ut med varsin stav till killarna!

Jenny och Ebbe tar en tur med Hippogriffen förbi Hagrids stuga och Anders, Linn och Hugo äntrar parkens absoluta huvudattraktion och den 45 minuter långa kön in i slottet Hogwarts. Kön i sig är en upplevelse då den går genom växthus nummer tre och de berömda mandragororna som skriker om de lyfts upp ur jorden. Vidare köar man sig in i slottet med talande tavlor, Dumbledores rektorsrum där han talar till oss och slutligen ser vi Harry, Ron och Hermione upprört prata och sedan gömma sig under osynlighetsmanteln och smita ut genom den knarrande dörren bredvid oss. Grymt bra!!! Slutligen är vi framme vid den åkattraktion som utan tvivel måste vara en av de mest välgjorda i världen. Fastspänd i en rörlig-åt-alla-håll-soffa rör vi oss på en kvasttur genom slott, skogar, över berg och in i quidditcharenan. Vi kommer in i grottor med spindlar som spottar gift på oss och dementorer svävar framför oss på vår väg. Harry flyger före och manar oss att skynda på och slutligen landar vi i stora matsalen där alla filmens goda karaktärer applåderar vår resa och vi kan kliva av soffan och denna obeskrivliga färd. Detta är utan tvekan det häftigaste vi åkt/sett (Jenny åker med på Linn och Hugos andra färd), 10 av 10 möjliga poäng. MÅSTE upplevas för er som gillar Potter och är i Florida!

Dags för att bli blöta igen – Ebbe och Jenny pausar medan resten åker ännu en flodtur med vattenfall och sprutande kaskader i Dudley Do-Right´s Ripsaw Falls – nu är vi nere i 5 min kö per åk och för att bli ÄNNU blötare avslutar de och Ebbe en flodtur längs Karl-Alfred-boy´s vattenfall i en snurrande flotte där de sprutade vatten på oss ”you’re welcom” och NU måste vi hem och torka! Dessutom har Ebbe plötsligt fått väldigt ont i knäna och svullen hand och fot. Inte bra! Vi traskar hem via alla affärer och restauranger i Universal Citywalk och är tacksamma för att vi tog med paraplyvagnen hemifrån.

Lite kommentarer:

·         Konduktören på tåget Hogwarts-expressen liknade Håkan Lampa så mycket

·         Mindre folk än man trott, ett ”fast-lane-pass” hade varit helt onödigt!

·         Mer prisvärt än jag trott (2500 för parken och sen åkte man allt man ville)

·         Bra kösystem (skugga, fläktar, filmer mm), osannolikt välgjort och fint

Bäst med dag 15:

·         Harry Potters värld och turen genom slottet

·         Båtturen i Jurrasic Park

·         När jag fick in trollstav som är så fin

·         Hela parken

·         Att jag vågade åka i vattenfallet (Jenny) för det var så kul!

Dags att lämna Atlantkusten och bege sig riktning Orlando. Anders och Jenny tar en löptur längs stranden och vi tar ett bad med barnen i Atlantens vågor innan frukost. Ljuvligt!



Eftersom vi nu har sett så många olika minigolf-ställen, den ena mer inbjudande än den andra, så har vi beslutat att ta en runda som avslutning i Daytona och vi väljer en med Hawaii-tema – kraschat flygplan i ett berg, flera vattenfall, palmer och hela paketet. Hugo blir nöjd över en hole-in-one, så nöjda och varma tar vi en slutlig biltur på stranden (vi måste testa när det som här är tillåtet att bila längs havet).

Nu beger vi oss västerut och siktar mot Blue Spring State Park och de artesiska källor som bildar floder och laguner inne i djungeln. De mystiska och sällsynta Lamantiner (ser ut som en blandning mellan sjöelefant och delfin) som huserar här under vintern har just simmat mot havet och kvar är bara ett otal fiskar (abborrar, stora karpar, något som liknar svärdfiskar och mycket mer). Fiskarna syns tydligt i det kristallklara vattnet och vi kliver ner och simmar – det är svalkande men inte kallt. Runt omkring hänger palmer och klätterväxter och det både ser ut och låter som djungel! Inga alligatorer i sikte som tur är… Hugo skämmer livet av oss när han skriker varning stor svärdfisk medan vi flyter runt och det visar sig dessutom stämma.

Avkylda beger vi oss av och kör in i den spagettihärva av vägar som utgör omgivningarna kring Orlando.  ”Vi är på väg, men frågan är vilken väg”. Här möts vi åter av skyskrapor och mängder av skyltar till detta otal parker som omger staden. Universal med sina två parker på olika filmteman tillsammans med deras egna vattenparker, Disneys olika temaparker Magic Kingdom, Animal Kingdom, Epcot Center och egna vattenparker för att nämna några. Plötsligt ser vi Hogwarts – slottet där Harry Potter går i skolan. Dit ska vi i morgon!

Vi checkar in på Island One Resort Island i Kissimii direkt söder om Orlando. Trots alla goda omdömen om hotellet på nätet som vi lästa innan vi bokade känner Anders vibbar av att bli lurad när han möts av en riktig försäljartyp som vill kränga biljetter till parkerna på alla sätt.

Nåväl, poolen är fin och vi har en stor 3-rummare med kök, tvätt, diskmaskin, bubbelbad och allt. Linn och Jenny tar en tur till närmaste Publix och handlar mat. En spaning här: flera hyllmeter majonäs, flera hyllmeter sirap till pannkakorna, oändliga fina tårtor och cup cakes – det finns allt och det finns väldigt mycket av allt. Det är kul att handla utomlands!

Bad mat och sova. Anders och Jenny köper ändå biljetter av försäljartypen – vi får över 100 dollar billigare för en dag på Universal mot ett löfte om att vi tar en gratis frukost på Radisson rakt över gatan och fyller i ett formulär om hur vi gillar deras hotell. ”No time obligation”. OK, vi tar väl det, men troligen är det något lurt, vi ser vad som händer – inställning: ”det blir i alla fall kul att se vad de tänker hitta på”.

Bäst med dag 14:

·         När jag skrämde Linn, Ebbe och mamma med svärdfisken

·         Golfbanan

·         Badet i djungeln

·         Löpturen på stranden med Jenny

·         Badet i Atlanten

Solen skiner från molnfri himmel och äntligen ska vi ha en heldag vid poolen. Vi är vita och solen är stark så vi smörjer in oss noga och konstaterar att det finns glittrande solcremer…

Vi solar, gör lite läxor, badar en massa, gräver ännu mer i sanden och pratar lite med några svenskar på hotellet. Mitt på dagen är vi inne och konstaterar att vi är lätt röda så på eftermiddagen är vi försiktiga med solen.

Vi har läst om att det finns en hel del piratskatter längs guldkusten där vi är och Ebbe har funderat mycket kring detta. Jenny och Ebbe ger sig därför ut på skattjakt längs stranden. Ebbe tror det kan bli svårt att hitta något eftersom det är så mycket folk här och de har säker också letat som vi. Är man tillräckligt envis (som Ebbe är) så går det bra ändå. Förutom snäckor och stenar hittar han en dollar och en hel massa leksakssoldater som någon gömt i sanden och han är såklart mycket nöjd!

På kvällen märker vi av att vi alla (utom Ebbe) blivit rejält röda – hu vad solen tar! Vi tar en kvällsmat hemma igen och tittar på alla de ”Steam-punk”-besökare som bor på hotellet. Där pågår något så ovanligt som en steam-punk-konferens under flera dagar. För alla er som inte vet vad Ång-punk är så kommer den förbluffande förklaringen här: Viktoriansk science fiction. Man klär ut sig och ”lajvar” och vi pratar tidsperioden mellan 1:a och 2:a industriella revolutionen. Hotellet är fullt av folk med korsetter, mantlar, underliga glasögon och annat kul. På kvällen spelar världens mest kända steampunk-band. Det ni!

Bäst med dag 13:

·         Att vi hittade skatter

·         Att vi fick bada och sola

·         Att solen slutade lysa till slut

·         Det var dåligt att jag blev röd, det kändes lite som att smörja in sig med chili

·         Ång-punkarnas bal

Idag blåser det och det är alldeles mulet. Vi bestämmer oss för att besöka några av de 5 miljoner alligatorer som lever i USA och just de här bor i St Augustines Alligator farm. Vi blir alla lätt tagna av alla dessa bestar, de är stora, ser uråldriga ut och verkar halvsova men kan blixtsnabbt fånga ett smaskigt byte. Tur att vi går på en träbro över alla dessa simmande alligatorer.



Vi är inne i något slags träsk och här häckar allsköns fåglar vilt så vi är omgivna av fågelskådare med enorma objektiv och ser hur trädstorken matar sina ungar och hur den lustigt vita och burriga Snowy egret (häger) grälar på de som kommer för nära hennes bo med ungar. Självklart visas matningen upp för oss besökare och vi får också se tre av landets 30 hittills funna albino-alligatorer, de ser ut att vara gjorda i marmor! Ebbe ser en ekorre som äter ur handen.

Det spricker upp på eftermiddagen och medan Ebbe och Hugo gör ett stort slott på stranden (tänk snöhög med gångar hit och dit fast i sand, den är makalöst bra att bygga med här i Daytona) så springer Jenny och Linn på stranden (tätt följda av ett par pelikaner till Jennys glädje). Mer bad i poolen där Hugo bollar med en fransk kille och vi avslutar med otroligt god Floridamajs, hemlagad tortillini och mörk choklad till efterrätt. Skönt att äta ”hemma” tycker alla.




Bäst med dag 12:

·         När de matade alligatorerna, dom blev så snabba då

·         Albino-alligatorerna

·         Träsket fullt med alligatorer och alla fåglar

Utvilade! Anders kommer in efter en kaffe och morgontidning på närliggande Waffel House och berättar om den strida strömmen av inte alltför smala amerikanska familjer som kommer in och beställer inte alltför sunda frukostar. Spaning igen: Vad sägs om att servera sina barn följande frukost: CocaCola, våffla dränkt i sirap, bacon och att sedan ta med det som blir över i en doggy-bag för att kunna äta lite till om en stund? Hu, där vill inte vi äta frukost!

Packar klart och går till Magnusons frukostrum (det var så bra att frukost ingick i det pris Anders igår prutade till sig – han är bara bäst på att förhandla till sig billiga rum!!). Closed! Vi ser oss omkring efter alternativ och vad finns att erbjuda? Jo, nyss nämnda Waffel House…. Vi bestämmer oss för att göra ett studiebesök i flott och socker och blir inte besvikna. Vi får tvätta händerna även efter maten för det klistrar om fingrarna efter all honung, sirap och smör.

NU är vi snart i Florida och vi ber Ebbe förklara hur han föreställer sig Florida:
-En park
-Folk som vill bli bruna och som är bruna
-Vi är nog vitast där

Temperaturen stiger snabbt nu, 72, 77, 79 Farenheit och solen bränner genom rutan. Ingen idé att ha räkna-palm-tävling längre… Vi svänger av ner till St Augustione, även detta en pärla av det gamla fina slaget med vackra hus och lyxiga båtar i marinan. Vi bestämmer oss för den vackra A1:an längs vattnet ner till Daytona och plötslig svävar 4 pelikaner precis bredvid oss. Jenny jublar, har aldrig sett dom vilda förr. Det kommer fler – pelikaner överallt som leker i vindarna vid vattenbrynet.

Vi började söka hotell i Daytona redan igår och det ser mörkt ut, troligen för at det är fredag och helg precis när vi kommer dit. Vi vill stanna flera dagar på samma ställe nu och då önskar vi oss ett hotell vid stranden med pool. Vi provar att googla på Daytona beach + Resort och bingo – Hotel Daytona Beach Resort har ett fåtal rum kvar och det är bara några km dit. Skynda! Tänk om dom tar slut! Kan det vara så bråttom? Anders, Linn och Hugo rusar in i receptionen och kniper faktiskt det sista rummet just som killen i receptionen tänker ge bort det till en kund i telefonen.

Vi har tur! 2 rum och kök med balkong mot pool och strand. Vi tar en snabb Take-away från Anders favoritställe Dennys mitt över gatan innan vi skyndar ner till pool, sol och strand, Ljuvligt! Ebbe ritar/formar hela familjen och släkten i sanden och det tar flera timmar innan Zigge, Henrik, mormor och alla andra är klara. Ett sant konstverk och i morgon ska han göra djur. Vad får han all fantasi ifrån?






Hugo och Jenny kastar rugbyboll medans Linn och Anders tar en joggingtur längs stranden. Linn tar av skorna och springer i vattnet – det ser härligt ut när vattnet sprutar och hennes hår fladdrar i blåsten! En kvällstur med bilen för att spana in Daytona Beach och vi landar på Dennys för att provsmaka Anders favorit-efterrätter – det räcker med två att dela på för alla oss fem.

Bäst med dag 11:

·         När jag gjorde sandgubbar på stranden

·         När jag till slut vågade göra sidoplask i poolen

·         Att jag åter fick äta på favoritsnabbkedjan Dennys

·         När vi sprang på stranden

·         Att få ett ”hem” flera dagar i rad igen – och ett sådant fint hem!

Soluppgång över Atlanten klockan 06:43. Det mörkt rosa övergår till glödande orange och plötsligt stiger ett glödande klot över horisonten – det går snabbt och plötsligt är det ljusan dag. Vågorna fräser in över den platta vita stranden och vi gör som Ebbe föreslår – vi tar en promenad på stranden direkt efter frukost. Sand mellan tårna, vatten på fötterna, en uppspolad manet och snäckor. En strand är alltid en härlig plats att vara på. Trots en något kall vind (ovanligt kall enligt de som bor här)så ligger soldyrkare här och var. Vi vill vidare söderut mot värmen och planerar en lång bilfärd även idag, vilket passar bra eftersom Ebbe ändå känner sig hängig och kan sova och vila i bilen.

Tanger Outlet lockar dock med billiga skor så vi cruisar åter norrut någon mil förbi alla dessa surfbutiker och golfbanor (med blåfärjat vatten i sina otaliga vattenfall) och inhandlar Converse och Vans. Tjejen i Conversebutiken tror inte sina ögon när vi lägger upp sex par skor på disken, men kostar de 350 kronor styck så passar man som Svensk banne mig på :-)

På vägen (3:e gången gillt förbi surf&golf) rycker vi ”Taco Bell to go” och vi vill ha 12 soft taco och en soft bean – man börjar lära sig….. Färden går långsamt söderut för väg 17 är trafikerad av soldyrkare som inte har ett dugg bråttom och rödljusen är många. När vi så äntligen kommer ut på en dubbelfilig bred väg men en bra raksträcka trycker Anders gasen i botten och palmerna susar förbi medans vi pratar på om hur skönt det är att komma framåt och söderöver.


Det är nu det som inte får hända ändå händer! Blåljus bakom bilen. Anders ser det i backspegeln och undrar vad polisen ska jaga nu då. Hugo ser det i sin backspegel och noterar att den verkar jaga oss. ”Pull over and turn out engine!”. Ett snabbt och lite nervöst rådslag i Suburban:
-Pappa prata dålig engelska så dom fattar att vi är utlänningar
-Låtsas att du inte fattar miles/hour
-Dom tar dig väl inte???

Mannen i bilen med blåljusen tittar in genom passagerarrutan och presenterar sig myndigt som Sheriff från Georgetown County. Han vill se körkort och papper på bilen.
Anders presenterar sig på mycket knackig engelska som Anders Lindgren fråm Sviden. Han bekräftar att han har drajvers lajsens och letar bland alla sina papper och hoppas hitta det där uthyrningspappret som han stoppade ner någon gång någonstans bland alla sina pappershögar. Bingo och en lättnadens suck när den kommer fram. Linn håller på att bryta ihop i en skrattattack bakom sin kudde och vi andra har hur svår som helst att hålla oss allvarliga.  

Sheriffen tar papper och körkort och går tillbaka till sin blinkande bil och vi börjar prata vilt. Vad kommer hända nu? Hur fort körde du? Kan dom ta kortet eller ta dig? Det här blir ett kul minne, ingen fara. Vi skrattar åt Anders spelade dåliga engelska – nu får han inte plötsligt byta till bra engelska för då blir han säkert arg om vi luras! ”Han kommer tillbaka!”. Sheriffen lutar sig in genom rutan och tittar barskt på Anders igen. ”On this road the maximum speed limit is 60. And you where driving 79."

-Jes?

“Take this as a warning”. Han räcker over ett papper med stämplar på, önskar oss en fortsatt trevlig resa och går till sin bil och stänger av blåljuset. Ett lättnadens jubel i Suburban och vi skrattar så att tårarna rinner. Andra gången Anders åker fast i USA. Första gången hade han diplomatpass och kunde inte tas och nu tror vi att sheriffen tyckte att det var för krångligt med utlänskt pass och hyrbil så att han helt enkelt inte orkade ta tag i det utan lät oss köra iväg så att han kunde ta en kaffe på Starbucks istället. Hur som helst – vi kan rulla vidare och jag behöver väl inte säga att vi numera håller koll på hastighetsmätaren?

Redan hemma hade vi bestämt oss för att vi ville se Charleston och staden ligger bekvämt på vägen. Vi känner att vi riktigt tycker om den här staden så fort vi kommer dit. Hus i ljusa färger med generösa verandor och lummiga välskötta trädgårdar. Jämna rader av parkerade bilar modell lyxiga (en hel del Volvo). Vi parkerar inne i city och promenerar iväg med Ebbe inbäddad i en filt i vagnen. En marknad lockar och Hugo inhandlar en liten hund som är svetsad av muttrar och brickor. Vi ser en restaurang ”Bubba Gump Shrimp”, kliver in och blir glatt överraskade! Det är ett helt koncept byggt på filmen Forest Gump med prylar från inspelningen med bl a den berömda chokladasken, souveniraffär med oemotståndligt utbud, meny utformade som pingisrack och så vidare… God mat och många minnen från filmen senare tar vi oss tillbaka till bilen och stuvar in oss. Jenny rattar mödosamt ut och några andra förare flinar åt tjejen som försöker baxa ut fetbilen från den trånga parkeringen. Det bjuder vi på!

Nu är det segt att köra trots att vi är på snabba Interstate 95. Vid 23-tiden tröttnar vi och svänger av vid en av dessa otaliga ”Lodging”-skyltar. Efter lite letande kan vi backa upp mot vår egen ytterdörr på Motell Magnuson och det är stort, fräscht och helt perfekt att lyfta in väskorna och somna bums.

Bäst med dag 10:

·         Soluppgång över den brusande Atlanten

·         Mina Vans (skor)

·         Att inte polisen tog pappa

·         Buba Gump Shrimps i Charleston

·         Att somna på Magnusons

Trodde ni att vi åkt till USA för värmen och solen? Det trodde vi med, men i morse snöade det! Vi är ca 3500 ft högt och det är svinkallt och blåsigt. Den planerade vandringen idag längs vattenfallen vid Big Meadow fryser så att säga inne och det är lika bra det med tanke på Ebbes temp. Frukost intas med en svindlande utsikt och goda våfflor så nu står vi oss en bra sträcka. Lite shopping av parkprylar (hatt, gossig björn, vykort) och sen iväg. Vi glider ner genom det amerikanska inlandet och 33:an tar oss via Standardville, Ruckersville och Gordonsville medan höjdmätaren sjunker och temperaturen stiger. Farenheit => Celcius, ett ständigt räknande…

Nu gör vi spaningar på hus - allt från något som liknar ombyggda byggvagnar till lite finare villor med hammock hängande på verandan. Utanför står i regel en pickup och så är det brevlådorna, dessa TYPISKA brevlådor vid vägkanten.

Den tidiga våren övergår till riktig vår medan vi gungar vidare, nu på 64:an mot Richmond.

Dags för lite spaning igen mina vänner (vi kan inte låta bli):
-Detta är SKYLTARNAS land (överallt och om allt och jättestora)
-Avfarter mot matställen minst var 10:e minut
-Avfarter mot sova-ställen minst var 10:e minut
-Detta är BILARNAS land (stora bilar, många bilar, bekväma vägnät, bra tempo)
-Truckar (lastbilarna i USA är roligare och mer ”personligt fixade” än de vi ser på E4:an)
-Detta är KONSUMTIONENS land (man kan köpa allt, överallt och när som helst på dygnet) Förbrukning tills man storknar – allt är engångs….

Våren övergår i sommar och vi kör av till 95:an riktning Miami!

Vi åker, åker och åker och det blir mörkt (det går fort, ingen lång skymning här inte). Hungriga blir vi och en Mc Donalds in the middle of nowhere bjuder på VM i häng  (vi pratar till knäna) och ett ovanligt bullrande gäng killar som får oss att kolla att vi låst bilen både en och två gånger….

Dags att tanka och åter går tankarna till detta bilarnas land: 7 kr/liter och då svallade ändå vågorna höga om de dyra priserna på debattsidan i gårdagens nummer av USA Today. Det måste nu nämnas att vi trots att vi hyrt en fet bil ändå har hyrt en etanolbil.

MEN trots att vi letar HITTAR vi ingen etanol….

Vet ni vad – vi närmar oss nu Atlanten. Och vet ni hur vi vet det? Jo, Ebbe sätter igång en tävling om vem som ser mest palmer. ”Ett poäng för en palm, två poäng för palmer på rad och tre för palmer huller om buller”.

Vi bokar ett rum i Myrtle Beach där vi sitter i bilen. Nu är det faktiskt dags för en spaning till och det gäller ”vad man behöver för att klara en resa till och i USA”:
1. Pass (så att man kommer in – om man inte har någon tumme som liknar någon förbrytare vill säga….)
2. VISA (så att man kan betala)
3. Paddan (surfplattan med det efter-många-om-och-men inköpta SIM-kortet från AT&T)

Paddan gör GPS i bilen fullständigt överflödigt (vi kan via Google Maps zooma in på nivån Starbucks i hörnet 17:e Ave/13th street). Med Paddan kan man på mindre än 1 minut få svar på alla de frågor man funderar på när man sitter och surrar i bilen på vägen (-Var det faktiskt idag för 100 år sen som Titanic sjönk??). Med Paddan kan man på ett par sekunder hitta närmaste Taco Bell i förhållande till där man själv befinner sig. Teknik när den är som allra bäst!!

In på väg 17 – den med palmer – och NU börjar det rocka. Butiker, restauranger, glidarbilar, shower, minigolfbanor – ja vi blir helt bländade redan två mil innan vi ens når Myrtle Beach….. 50 surfbutiker och 30 minigolfbanor på temat pirat/safari/störtade flyplan senare når vi hotellet som vi bokat och som är SÅ sunkigt!



Tur att vi kan dra oss till minnes våra spaningar på vägen ”dirty dicks crabhouse”, ”fat mans dream eis cream and burgers” med flera innan vi somnar till draget från den skeva ytterdörren och en bullrande aircondition. Detta dock efter 1 timmes väntan på extra lakan som skulle hämtas från grannhotellet…. Vi passar självklart på att provhoppa sängarna (som alltid) :-).

Bäst med dag 9:

·         Inte hotellet i alla fall!

·         Utsikten från Apalacherna

·         När våren övergick i sommar

·         Infarten till Myrtle Beach var grym (golfbanan där planet hade kraschat)

·         Att vi var framme och såg, luktade och hörde Atlanten

·         Coolt med snö och att vi såg hjortar i Apalacherna

Det är kväll den 10:e april. Nedanför oss ligger bergryggarna på rad i skymningen i olika nyanser av blått. Solen är precis på väg ner och vi befinner oss högt uppe på bergryggen av Apalacherna i Shenandoah National park. Ebbe somnade efter en sen eftermiddagsfika i vår ”cabin” och vi låter honom sova en riktigt lång natt, det kan behövas eftersom han har ont i halsen och är rejält varm. Anders, Linn och Hugo njuter solnedgång från lobbyn. De gick dit för att göra lite läxor och prata med folk framför brasan och de kommer hem glada och nöjda efter en kolmörk promenad under en gnistrande stjärnhimmel.

Vi kom iväg i morse efter en lång skön morgon och styrde bilen västerut på 66:an. Våren är grön grön grön och det känns nu att vi rör oss bort från stadens brus och ut på riktiga landet. I den lilla staden Front Royal är det som om tiden står still. En huvudgata, en mack och ett dött köpcentrum där löven virvlar runt parkeringens parkerade pickups. En italienare som serverar enorma portioner (varken fettfri eller god) och en dollar-store med en något trött kassörska. Hugo får så mycket ost på pizzan att han vägrar äta den - nej vidare mot naturen vill vi!


Vid infarten till nationalparken välkomnar oss den klassiska parkvakten i khaki och hatt. Ebbe mår illa och får sitta fram (äntligen tycker han). Vi läser på om parken och får höra att svartbjörnar siktas som senast i går. De som campar får nogsamma instruktioner om hur de ska hänga upp maten i påsar i träden och att man inte ska torka av mat (om man lagar mat ute) på kläderna. Matlukt lockar till sig björnar….

Vägen genom Shenandoah heter Skyline drive och det är för att den drogs just längs bergskammarna när den byggdes för drygt 80 år sedan. Det finns 75 utsiktsplatser att parkera vid längs den 15 mil långa vägen, vart och ett värt ett foto så vi stannar ofta och njuter (sol och blå himmel fortfarande…). Ekskogarna är just på väg att slå ut och mellan träden ser vi vackra skira blommande träd i lila (Red bud) och vitt (havtorn).

Nu har vi alltså checkat in på Skyline lodge och i morgon ska vi vandra längs vattenfall och hoppas att vi inte träffar på någon av parkens många björnar (men gärna en skunk eller chipmunk)!

Bäst med dag 8

·         Utsikten från Skyline drive långt över dalarna och nästa bergskedja

·         Inget var så jättebra idag

·         Att jag fick sitta fram (Ebbe)

·         Läxläsning och mys i lodgen på kvällen med Linn och Hugo

·         Naturen där de rosa och vita blommande träden bröt mot den skira grönskan

Idag ska vi se på monument. Det kan tyckas lite trist, men är man här MÅSTE man se monument och byggnader och det kommer visa sig att det till och med blir kul! Vi börjar såklart med det viktigaste – The White House. Obama har dagen till ära bjudit in 25 000 av sina kära medborgare att måla påskägg i sin trädgård och över oss cirklar militären som envisa myggor i sina helikoptrar och poliserna duggar tätt (säkerhet, mina vänner, ständigt denna säkerhet).  Huset ÄR vitt men känns mindre än man tror att det ska vara. Vi blir avundsjuka på hans gröna fina gräsmatta och undrar om Weibull kan fixa en sådan åt oss i Bromma. Undrar hur många som jobbar i Baraks trädgård?

Runt hörnet tronar den enorma pinnen Washington Monument upp sig och vi kastar frisbee i vårvindarna på ängen nedanför.



Vi strosar och Hugo rullar längs the Mall och vi stannar till vid minnesmärket från Vietnamkriget och de tusen och åter tusen namn som är ingraverade i de svarta stenarna längs vägen. Mäktigt. Vid ena ändan sitter en äldre man med ”Vietnam veteran” på sin keps och vi funderar kring om vi ska se honom som folkets hjälte? ”These people gave their life to save our country” säger pappan till dottern bredvid oss.

Lincoln ser ut som han alltig gjort där han sitter vit och ståtlig i sitt ”Memorial” och blickar ut över The Mall mot Capitoliums vita kupol. Vi ser Martin Luther där han talar från just denna plats på Youtube med det är soligt och svårt att se så vi beslutar oss för taxi till Georgetown och mat.

HÄR har vi de mysiga kvarteren. Anders hängde mycket i krokarna här under sitt år på Ambassaden i Washington (tänk att det är 18 år sedan…). Vi chansar och går in på en av de otaliga mysiga restaurangerna och BINGO! Här serveras stadens världsberömda ”frozen hot chocolate” (såklar modell big size med 5 sugrör) och vet ni vad – de har ett världsrekord här: världens dyraste milkshake. Vill man ha denna för det facila priset av $1000 så måste den beställas 48 timmar i förväg. Då flygs specialchoklad in från 3 olika länder och blandas med det finaste av det fina innan man slutligen strör lite äkta guldflagor på toppen. Served!

Menyn är en av de trevligare vi sett och maten sviker inte – nöjda (och återigen PROPPmätta) kliver vi ut i solen igen. Hugo har nu en bultande blåtira under ögat efter att ha vickat på stolen framåt in i bordskanten men humöret är det ändå inget fel på. Lite fönstershopping och sen börjar vi längta efter vår hyrbil så vi tar metron till Ronald Reagan Airport och Alamo car rental.

Det är nu vi möter arschlet. Ja ni får ursäkta ordvalet men han går numera under detta smeknamn och ni kommer snart att bli varse varför. I Sverige har vi bokat bil – vi sökte länge efter bästa pris och har klickat i alla försäkringsrutor som går innan vi dragit det på VISA-kortet. Bilen ska lämnas i Orlando och det ingår fria mil och en full tank i den Chevrolet Tahoe som bilfirman lovat oss via nätet (jodå, Anders har t.o.m. ringt från nya sim-kortet och dubbelkollat för vi har tänkt oss en riktigt fet amerikansk bil denna resa). Bakom disken till Alamo tronar så arschlet och han ler vänligt när han tar sig an vår bokning. Får vi en Tahoe kontrollfrågan Anders och då tar mannen fram sin blädderbild på bilar och visar oss. Han hummar lite, ser på oss och gissar att vi har en del bagage att stuva in? Javisst! Men då skulle jag hellre ge er en större bil, och han visar bil efter bil den ena fetare än den andra och pekar på antal passagerare och väskor för var och en. Vill vi ha DVD med? Toppen för barnen på långa resor (han har själv barn). Vad snällt tänker vi, det blir väl bra? Fast KAN vi köra sådär feta bilar och vad drar de för bensin egentligen? ”I´ll give you this car WITH DVD for 20”.

???

Jaha, utöver det vi redan betalat skulle vi lägga 1500 spänn för att ha mer space och en DVD. Knappast! ”OK, I have a good day today, I´ll give it to you for 15”. Vi är nere I 10 extra dollar per dag innan han inser att han måste kliva vidare till steg 2 i “lura-av-turister-extra-pengar-jobbet”. Han ska nu visa oss på plats uppe i garaget så att vi kan SE och KÄNNA. Där hänget DVD i taket på bilar och de är stora. Visst, men vi tar den där bokade Tahoan, den är stor nog och vi tittar hellre ut genom fönstret än på en DVD.

Nu byter han ansiktsuttryck och skriker åt någon underhuggare att fixa fram en Tahoe utan DVD. Vi skriver kontrakt och han försöker i tur och ordning lura av oss extra för en extra förare (ingår), extra för full tank (ingår) och extra för barnstol (har vi köpt själva på OKQ8 och släpat med). Han frågar barskt var den är (på hotellet) och ryar då att Ebbe får gå hem för han tillåter inte att man lämnar hans garage utan barn i barnstol.

Dom letar. Vi väntar. Vi börjar gissa att de inte HAR någon Tahoe utan DVD. Bingo! Fram rullar istället den där fetaste Chevan han visat oss (utan DVD) och han säger surt ”I´ll give you this car. It´s bigger than Tahoe and I´ll give you it for free”. Sen går han tillbaka ner.

Nu börjar det bli riktigt roligt. Vi går runt bilen och den är inte riktigt ren sedan förra uthyrningen (hans sista hämd?). Vi vinkar på en kille som jobbar där (en trevlig en visar det sig) och pekar kritiskt på smuts här och tuggumi där. Han kör genast ner och städar och kommer snabbt upp och ursäktar sig att han inte fått bort allt. Vill vi ha en annan bil? Fram kommer då den fetaste bilen med DVD som arschlet skulle haft 20 extra för per dag. Vi ler åt varandra. Den luktar dock sunkigt tycker Linn och fram kommer då en sprillans ny (bara 300 miles) Chevrolet Suburban. Vi tackar och glider iväg. Fast först måste vi veva ner rutan och kolla hur 17 man KÖR bilen (automat javisst, men var är SPAKEN?). Bil-ointresserade-Lindgrenarna checkar ut och rullar iväg som vinnare.

Håkan S – du brukar göra spaningar kring alla SUV:ars moder och vi har en ny spaning för dig: Vi sitter i alla SUV:ars mormor – fy 17 vad den är stor!

Vi brukar säga att GPS är för veklingar och att man alltid får se något nytt okänt om/när man kör vilse. Det blir vi varse redan efter 3 minuter när vi glider förbi vår avfart vidare upp mot norra USA J. Vägen följer en ravin och vi omges av skira bokskogar. Det är vacker och vi svänger av och återvänder genom lummiga (och förmodligen svindyra) förorter för att slutligen fastna en dryg timme bland alla de 25 000 som målat färdigt äggen i Obamas trädgård.

Slutet gott allting gott. En kväll i hotellpoolen och lite bloggskrivande innan vi släcker för kvällen strax före midnatt. Nu är vi inne i USA-tid och i morgon ska vi vidare till Shannandoah National Park där vi kanske får se en skunk eller en björn.

Bäst med dag 7:

·         Att arschlet blev så ägd

·         Att vi fick bilen

·         Vita huset

·         Att vi till slut visste vilken bil vi skulle få och att vi fick en ren bil

·         Den stora milkshaken

Idag är det museumsdag. Washington måste vara en av världens museumstätaste städer och det är trevligt nog gratis att besöka alla dessa fantastiska utställningar. Världens mest besökta museum lockar mest och vi kliver in genom säkerhetskontrollen (såklart, behöver snart inte påpekas längre) till Air and Space museum. I den enorma entrésalen hänger Charles Lindbergs ”Spirit of St Louis” som tog honom som första man över Atlanten. Bredvid hänget sputnik och en tidig rymdkapsel. För att inte tala om stenen från månen som man får känna på (fast den är pytteliten). Vi får en trevlig introduktion till museet av en av alla dessa oräkneliga service-minded amerikanare som är ”till er tjänst” hela tiden.  Föst ut och absolut bäst är utan tvekan flygsimulatorn. Hugo och jag kliver (lite torra i munnen ska erkännas) in i ett litet mörkt utrymme där vi blir fastspända från topp till tå. I taket en röd nöd-stop-knapp. I övrigt varsin spak och en rörlig modul som ska snurra och vika sig allt efter hur piloten Hugo styr oss. Lite försiktig är han efter take-off, men plötsligt hänger vi upp-och-ner och mamma skriker till. Vi försöker sikta på några plan att panga på och plötsligt är det hela slut. Vi vill åka mer!!! Nu är det Linns tur att ratta spakarna och man kan säga att Anders ser lite blekare (men nöjd) ut för hon snurrar vilt när hon flyger!

I iMax-bion ser vi några modiga astronauter (naturligtvis nationens hjältar) som lagar Hubble-teleskopet och därmed ger oss chansen att se ända ut i rymdens alla hörn. Det ÄR svindlande med alla galaxer utanför vår – tar det slut eller ska rymden snarare ses som en pågående process? Det svindlar!

Musemshopen är bättre än någonsin och Ebbe hittar ett spännande kulspel som kompensation för att han var för kort för att flyga simulator. Ibland blir världen ändå rättvis till slut :-). Efter att ha kikat på månlandare och världens första flygande flygplan så det dags för lunch på stället där de plötsligt sköljer vår salladskyckling i brunt vatten (så vi äter inte särskilt mycket där). Killarna styr hemåt mot en lugn efter middag i lobbyn och Jenny och Linn vill se mer av både vårsol och museum. På andra sidan The Mall finns stadens 2:a mest besökta museum – det fantastiska naturhistoriska museet. Mumier (flera stycken), stenar från mars och månen (nu i större format), världens största diamant (mäktig) och ett rum fyllt med flygande fjärilar. Här skulle vi kunnat gå en hel dag! Efter att ha läst om den spännande upplösningen på gruvdramat i Chile och sett kapseln som räddade gruvarbetarna upp från underjorden så avslutar vi med en rundvandring bland prisbelönta naturfotografier och förundras över såväl motiv som fotokonst.

Vi travar vidare kvarter efter kvarter upp mot National Geographic museum och deras utställningar. Det är söndag och staden är stendöd. Allt är fint och rent. Stora hus i sten, ofta vackert utsmyckade med oklanderliga rabatter framför. Men det är dött – inte bara för att det idag saknas människor utan det är verkligen inget liv i innerstaden (men väl utanför som vi upptäcker nästa dag). När vi ska hem är vi VÄLDIGT trötta i benen! Tunnelbanenedgång efter nedgång är stängd klockan sex och tack are Linns goda humör orkar jag leta vidare och till slut landar vi hemma med resten av gänget på en mexikansk restaurang med enorma portioner.

Bäst med dag 6:

·         Naturhistoriska museet

·         Rymd-shopen där man kunde köpa äkta rymdmat

·         Solen och våren

·         INTE kycklingsalladen!

·         Flygsimulatorn

Idag ska vi resa till Washington DC. Vi har bokat en buss (1/4 av priset mot tåg som vi först tänkt) och kön ska enligt uppgift starta vid ”den röda pålen utanför delin”. Vi är i MYCKET god tid. Vi pratar över en timme. På så sätt hinner vi se New York vakna från vår plats vid väskberget. Jäktade finansmän och kvinnor på väg mot sina viktiga arbeten i något av alla höga hus, turister som med kameran om halsen fäster blicken mot skyn och toppen av skraporna. En luffare släpar sig förbi i sakta mak – på fötterna har han plastpåsar och huden på hans bara ben är sprucken som en torkad leråker. Ett tänkvärt möte. Eftersom vi tveklöst står först i raden vid den röda pålen får vi bästa sätena och när vi rullar sydväst mot landets huvudstad är det som om våren slår ut ännu mer längs med vägkanten. Bokskogen är exakt sådär som mamma vill se den i Skåne varje år, Hugo räknar till över 20 rovfåglar över oss och blommande träd i lila, vitt och rosa bryter vackert mot den skira grönskan i skogen.

En robotfilm, lunchmacka och 4 timmar senare rullar vi förbi Obamas vita hus och drar åt handbromsen. Welcome to Washington DC! Fortfarande sol från blå himmel och det är varmt! Hur vi lyckas packa in oss i en vanlig cab är med bagage och allt är oss fortfarande en gåta, men fronten på bilen pekade uppåt istället för framåt när vi rullade över Potomac River på väg till Crystal City där vi skulle checka in. Ännu ett hotellrum som gjort för att hoppa i sängar. Hemma har vi enkla resårmadrasser som funkar bra att hoppa på. Här har man dubbla resårmadrasser som ger en grym svikt mellan de båda king-size som vi delar på. Ebbe får en alldeles egen säng som han trivs i med sina 6 kuddar som han samlar in varje kväll från oss andra (vi har ändå så at det räcker…).

Vi får en lugn och skön eftermiddag på rummet där vi ritar och gör läxor. Efter kvällsmaten hos Italienaren på hörnet går Hugo och Jenny hem och bäddar ner sig framför de 100-tals kanalerna på TV:n. Vi fastnar för golf där svensken Hansson just leder Masters tätt följt av Shrek 4. 3 timmar senare och 100 dollar fattigare landar Ebbe, Linn och Anders på hotellet. De har gjort en heroisk insats för att skaffa kontantkort till telefonen och surfkort till iPaden. Det senare vållade stora svårigheter och de fick gå mellan olika affärer och operatörer tills Anders till slut tappade sitt oändliga tålamod (ja det händer, men är sällsynt) och skällde ut försäljare och chefer efter noter. Det hjälpte inte – regler är regler och befogenheterna är tydligt avgränsade så här gick han bet. MEN ”paddan” funkar och det är glädjande för den är till stor hjälp och glädje under all den sightseeing genom staden med alla historiska inslag och händelser som vi vill visa och läsa på (vi ser t.ex. Martin Luther King tala ”live” på exakt samma punkt där han stod 1963 – teknik när den är som bäst J).

Bäst med dag 5:

·         Att bussen var fin och gick snabbt

·         Att vi kom fram

·         ”Inte inköpen av sim-kort i alla fall!”

Idag ska skateboarden testas i sällskap med vännerna Felix och Fabian! Frukosten är hur full som helst när vi numera kommer ner i vanlig USA-tid. Vi armbågar oss fram till husets sista bagel och sörplar i oss av det amerikanska kaffet (inte som hemma). In mot stan och en tur med Staten Islandfärjan ToR för att se Frihetsgudinnan och den berömda siluetten av Manhattan och Brooklyn Bridge. ”Hon var mindre än jag trodde”.





Vi kryssar oss förbi turistguiderna och passerar den berömda Wall-street-tjuren på väg upp mot Ground Zero. ”Did anybode mention safety first?” Jodå, av med alla väskor och genomlysning av dem och oss. Skateboaren konfiskerades genast och till slut fick vi komma in i den park som med sina två fyrkantiga vattenfall ska påminna oss om de drygt 3000 som dog den 11 september 2001. De är mäktigt att se vattenfallen med alla namn ingraverade längs kanten. Runt om oss byggs nu två nya torn som ska bli ännu högre och mäktigare än WTC var.

Vi är hungriga, men tvingar oss ner i tunnelbanan för att kunna ta en bit mat i Williamsburgh istället. Googlar man New York och turist hemma så kan man ge sig på att det dyker upp en massa tips om hippa ställen i hippstertäta Williamsburg. Vi försöker utröna exakt vad en hippster är och det verkar finnas gott om ämnen för detta från första stund när vi kliver upp på Bedford ave. En svens flagga på ett konditori – här köper vi chokladboll av en äkta amerikan som missat sockret i receptet när han bakade. Nåja, vi höjer energin snabbt med varsin pizza-slice och lånar toan på århundradets klottertätaste restroom. Skateboarden under armen – dags att leta upp den där skateparken vi ska möta Maria och killarna i. Vi sjunker ner i solen och får en liten bränna medan killarna rullar på.



DN skrev för ett par veckor sedan om NYs hetaste café – Blue bottle café – och självfallet ligger det på en halvt osynlig bakgata bakom en helt osynlig dörr. Här kaffe-nördas det på högsta nivå med blend från Etipien och alla världens andra hörn som rostas, bryggs och serveras efter konstens alla regler och hur mysigt som helst. För den som åker dit – missa inte deras ingefärsbrownie! Vi pratar grova trådar i smeten….

Staffan och Stella dyker upp och vi travar vidare via en bakgård där två små flickor leker glatt. Åter på Bedford Ave möts vi av en kille som stående på en skateboard rullar nerför gatan spelandes på en trumpet. Glömmer det aldrig – han hörs vida omkring. Nästa möte är en trummis som rockar loss i sin ensamhet framför sin garageport. Guiderna om NYC har rätt – här ÄR det härligt oförutsägbart. Berlin fast på andra sidan Atlanten. Vi landar i en tågvagn där flickan från Israel visar dagens meny som bygger på vad lokala slaktaren och åkern haft att bjuda. Gott och absolut über-cultigt ställe! Skateboardarna hackar mot trottoarstenarna på väg bort mot tunnelbanan och en enorm fullmåne lyser upp vår väg. Vi kan nöjda konstatera att vi sett en bråkdel av vad New York har att erbjuda och vi gilla det. Alltihop!

Bäst med dag 4:

·         Att åka skate med Felix och Fabian

·         Middag i tågvagnen med familjen Ekholm

·         Chokladbollen

·         Trumpetaren i Williamsburg

·         Frihetsgudinnan och Ground Zero

Idag ska vi guidas av Susan som vi hittat på nätet. Hon går snabbt under namnet ”Sossen” för det är så det låter när hon presenterar sig i parken bredvid karusellen. Vi travar iväg på en runda som kommer visa sig vara lång, ingen metro här inte! Sossen pekar på vackra biblioteksbyggnaden och berättar om Macys där ägarna dog på Titanic för 100 år sedan. Plötsligt kliver vi in i en anonym trappuppgång och en vakt ber Sossen skriva in våra namn innan vi får ta oss upp i den trånga hissen. Längst ner i en korridor ser vi en anonym skylt ”Magic shop”. Vi kliver in i trollkarlarnas Mekka – här finns en hel vägg med preparerade kortlekar, trollstavar, lådor som man kliver in i med hål för de knivar som står bredvid i ett ställ. Plötsligt kan vi avslöja en rad trick vi sett och trollkarlen bakom disken visar oss trick efter trick med korten som vi inte fattar hur han gör. Med oss ut har vi Ebbes trollspö (som vi inte säkert vet om det funkar eller ej, men Ebbe provar glatt hela dagen på allt och alla) samt en trolllåda med 100 trick och en dvd och ett löfte om hur lätt det är att lära sig trolla!?

Sossen travar vidare med pigga steg och vår medhavda paraplyvagn kommer väl till pass. New York är en stad i ständig förvandling, stadsdelar som är nergångna, avsides och i vissa fall inte alls säkra lever plötsligt upp och blir coola och dyra. Först kommer konstnärer och bohemer som letar billigt boende och lokaler för ateljéer och affärer. Efter kommer studenter och trendkänsliga NY-bor och vips är det coolt och priserna stiger. Vi kliver rakt in i ett Chelsea där husen till största del är ruffiga och slitna, mitt i detta växer nybyggda superdesignade hus upp och genom området slingrar sig den gamla järnvägen ”Highline” - projektet som svetsat invånarna samman i kampen om att få det till det gröna promenadsråk genom luften mellan huskropparna som det nu blivit. Vi kryssar mellan solande lunchätande människor och fåglar som hittar mat i specialdesignade fågelholkar. Det känns hemtrevligt och lite trendigt. I slutet på promenaden kliver vi in i Chelsea Market – butikerna här får bara hyra lokal om de VISAR hur de gör vad de säljer – det doftar nybakar från bageriet och kaffe rostas i butiken bredvid. Här skulle jag och Anders utan tvekan kunna stanna en hel dag! Sossen köper oss en brownie – så nybakad och god den är!

Tiden går snabbt och vi har en ”appointment” om en liten stund – en taxi förbi Finacial District och en blick över frihetsgudinnan senare är vi framme vid South Seaport och Front street.  Här huserar Mupparnas skapare och hans företag ”Little Airoplane” som gör animerade filmer, bland annat Småpotatisarna som går på SVT (och 2 andra vi kände igen). Vi guidas av en kille i röda snickarbyxor och bygghjälm och får med hjälp av hans trevliga kollegor en inblick i hur man gör en animerad film där vi får hjälpa till med story och ljud….




Italienaren på hörnet bjuder på godaste pastan och godis på toaletten. Med nya krafter tar vi oss in till Chinatown med dess spännande affärer fyllda av levande fiskar, skaldjur, inte-helt-apetitliga köttbitar och okända grönsaker. Ett transportband tar upp varor från en källare och vi smiter in och handlar pinnar och en pilbåge i ett snabbköp. Kinatown övergår i Little Italy och vi bestämmer oss för en taxi upp till Time Square som bländar oss med sina oräkneliga skyltar som blinkar och snurrar. På Elements bygger coolaste killarna med häng både bak och fram Hugos skateboard som han sparat länge till och med den stolt under armen avslutar vi dagen på Toys R us tvärs över gatan. Till Gustan B igen: Den här legoavdelningen är ÄNNU bättre. Här klättrar Kingkong i en 3 meters skrapa, här står Jack Sparrow himself i full storlek (i lego) och inget saknas. En dinosaurie modell Rex vrålar och rör sig över våra huvuden och mitt i affären snurrar ett pariserhjul med familjer i korgar formade som Toy Story, Kalle Anka, My Little Pony – ja ni fattar……

Ännu tröttare resa hem – dagarna är så fulla med upplevelser att Ebbe måste fråga ”träffade vi Sossen igår, mamma?”. Men vi kan ta det lugnt lite senare, det här vill vi sluka med hull och hår. Det är HÄRLIGT och när vi nu vinkar adjö till de blinkande skyskraporna vid floden kan vi konstatera att vi redan längtar tills i morgon…..

Bra med dag 3:

·         Sossen var inte så kul, hon pratade hela tiden

·         Min skateboard

·         Jag vill tillbaka till Chelsea Market

·         Animationsvisningen

·         Time Square i månsken

Trots jet-leg sover vi till 6 och vi är först ner till frukostrummet där man kan välja bagels och flingor i konstiga färger (inte innehållsdeklarerade precis). Vi packar ihop dagens pinaler och kliver ner till busshållplatsen och den buss som tar oss in till Manhattan. På vägen svänger vi ner mot vatnet och framför oss syns nu ett fullständigt makalöst panorama av Manhattan skyline – den berömda. Solen blänker i speglande husväggar – det ser mäktigt ut! Port Authority – busstationen som luktar kanel (Cinnabons erbjuder varma kanelbullar med iskaffe) och som kryllar av resenärer. Köper karta och metrobiljetter och tar oss i den trånga tunnelbanan till Rockefeller Centre där vi åker hiss upp till toppen och får NY:s bästa utsikt. Mäktigt är ordet och solen strålar från blå himmel. Vi stannar ett bra tag  och fotar olika vinklar och vyer – man kan nästan inte få nog. Där nere syns den aldrig sinande strömmen av gula taxibilar och vi ser skridskobanan där nere i miniformat.

Nu en hälsning till vår kompis Gustav B: Vi hittade världens bästa legoaffär nära Rockefeller, åh om du hade varit med! De hade byggt upp hus från New York, och till och med frihetsgudinnan, det fanns en hel vägg med legobitar att plocka, alla modeller och paket du kan tänka dig. Vi hittade t.o.m. en ”röntgen” som när man höll upp ett paket med lego visade innehållet i färdigbyggd form.  

Det tog oss ett besök på Thank God it´s Friday för att bestämma oss. Hädanefter räcker det med 3 portioner mat på oss 5. En gyllene regel som hittills inte slagit fel. Är det konstigt att folk får boka 2 säten/person för att få plats i detta land?

Linn tar en sväng på Hollister – coolaste affären på 5th Ave om man är 11 och bor i Sverige? I alla fall har de fina kläder och en del inköp görs.

Nu går vi lite fel och trötta ben bestämmer att vi tar taxi upp till Apple Store där vi pausar med lite spel på nya iPad medan Anders och Linn spanar runt i den fullpackade butiken. Utan tvekan cult-förklarad affär detta. Central Park lockar med sitt lummiga gröna lugn och vi köper en tavla över Union Sqare som minne från vårt besök i staden. En tripp till Dylands candy shop – 3 våningar godis (varför vara måttlig) och vi hittar ALLT vi kan föreställa oss och mycket mer. Ebbe inhandlar en m&m-tröja som blir hans följeslagare dag som natt.

Magen kurrar och vi följer vännerna Salwéns tips om en spökrestaurang (dr Jekyll och mr Hide). Dock hittar vi inte den mitt i stan utan far ner mot Chelsea och kommer rakt upp i en basketträning på en bakgata där man varken spelar lugnt eller tyst. Maten slinker ner kompanjerat av diverse skrämsel och toan hittar man först när man börjar trycka på olika böcker i biblioteket – då glider det upp en lönndörr. Som alla toaletter i denna stad är det ovala ringar med öppet i mitten, låga och med extremt tunt papper (en toa-spaning mina vänner).

Nu är vi ”fett trötta” och bussen hem gungar vissa till söms.

Idag ska vi resa iväg!! Allt är packa och klart, vi har satt klockan på åtta och alla vaknar innan klockan ringer och spänningen känns i luften. Äntligen ska vi iväg till USA, resan som vi bokade i höstas och som långsamt krupit närmare i tid. Nu ska vi lämna byggdammet på Djurklouvägen och det snöblandade regnet utanför.

Vi är i extremt god tid och äter på Arlanda innan vi klivet på planet till Amsterdam. När planet tar fart på bana 3 och motorerna vrålar så känns det i magen. Vi är på väg. Vi funderar hit och dit på vilket plan vi ska få åka i. På Arlanda stod en Jumbojet som skulle till Thailand. Tänk att någon gång få åka i ett sådant plan…. Och så – efter säkerhetskontrollen på Shiphol ser vi vårt KLM-plan  – en tvättäkta jumbo. Gissa om motorerna vrålade när vi lyfte. Vi sjönk ner i de sköna stolarna - lyxigt med egen TV för valfri film, spel och t.o.m. en karta som visar var vi är. 



Knappt åtta timmar senare och några timmars sömn går vi ner för landning –  fönstret får vi en första glimt av stadens blinkade ljus och höga hus. Nu ska vi bara taxa in, klara av de rigorösa säkerhetskontrollerna och få fatt i våra väskor (ja ni som känner oss vet – vi har 5 väskor + paraplyvagn och då har vi ändå packat snålt tycker vi). Säkerhet ja: vi hamnar i en lång kö till passkontrollen och hinner se hur noga går igenom pass och hur varje vuxen får scanna sina fingeravtryck. Lugnande nog verkar ingen fastna utan kan lugn passera ut till bagagebanden på andra sidan. MEN när Mr Mats Anders Lindgren ska scannas kallar den bastanta vakten med pistol i hölstret till sig en mycket barsk kollega och vi ombeds utan förklaring att följa med in i ett angränsande rum för extra kontroll av misstänkta personer. Lite nervöst – Anders högra tumme liknar en starkt misstänkts tumme. Några skälvande minuter senare släpps vi fria och kan hämta våra väskor (de sista som snurrar på bandet).

Vi möts av en trevlig chaufför från vårt hotell som kör oss rakt in på Manhattan. På bron in mot stan ser vi alla ljusen, Empire State Building som sticker upp sitt enorma torn färgat i grönt, orange och gult, alla upplysta fönster i dessa hundratals skyskrapor som radar upp sig och ljuset av de röda baklyktorna i raden av bilar framför oss. Vi jublar! Vi är framme! Vi kommer in på Manhattan och husen är obeskrivligt höga – kör förbi Empire så nära att vi nästan kan nudda den. Rösterna i bilen är höga och glada, det bubblar av kommentarer och funderingar.

Hyatt hotel ligger i Jersey 10 min från Manhattan och vi passar på att provhoppa alla sängar innan vi släcker för naten – då är klockan 4 på morgonen i Sverige och vi är ganska trötta.

Bra med dag 1:

·         God mat på planet och lyx med egen TV

·         Att flyga Jumbojet

·         När vi såg alla ljusen från Manhattan Skyline

·         När pappa släpptes från hemliga rummet i tullen